Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1866, sida 1

Oaktadt faderns ord bestyrkte hvad Rosa förut hade meddelat Alma, erfor den förra likväl ett visst obehag, ty hon märkte att Figueras fixerade Alma, hvars fina kinder plötsligt hade purprats. Hon svarade likväl: Tack, min far, hur befinner vår vän sig nu? (hjo, bättre, men han får hälla sig inne minst en sex veckor. Jag var hos honom på förmiddagen, och han meddelade mig hela förloppet vid olyckshändelsen. — Han lär ju ha skadat sig under en jagt? sade Gjörwell. — Ja, han halkade, föll, och pang sitter skottet i hans venstra arm. Tonerre! Det kan man kalla otur. Färgen försvann åter från Almas kinder, och Rosa märkte att Figueras läppar härvid sammanpressades. Emellertid ändrade herr Riom samtalsämne och började åter skämta samt omtala anekdoter, hvaraf han egde ett stort förråd. Middagen slutade, och man begaf sig in i ett annat rum för att dricka kaffe och tillbringa tiden till solnedgången, då Riom med sin dotter skulle återvända till PÖrient. Under denna sammanvaro närmade Figueras sig Rosa, och hon märkte flera gånger att han betraktade henne med ett oförklarligt uttryck. Hon hade i början trott sig finna att Alma gjort intryck på denne besynnerlige man, men nu såg det ut som hade äfven han rönt inflytandet at hennes skönhets allmakt. Då familjen Riom slutligen tog afsked, inbjöd plantören formligen Figueras att besöka honom. Äfven Rosa yttrade, då spanjoren tog afsked af henne: — Jag hoppas att vi få återse er i värt hem? Figueras kysste hennes hand och svarade med en blick, som trängde till hennes innersta: