Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1866, sida 1

— — ————— — ——— — Förklara dig, utbrast Rosa, det der börjar bli intressant. — Efter hvad jag tyckte mig tinna den enda gäng jag ännu varit i hans sällskap, förenar han bildning med det finaste sätt. Han är en ovanlig man, fortfor Alma halft drömmande, men, jag nästan fruktar honom, — Ma foi! gudomligt! utropade den lifliga Rosa och klappade händerna, han är således en fulländad romanhjelte, vacker, intressant, hemlighetsfull! Hvilken acqvisition för vår societe, ty våra ungherrar äro bra fadda och tråkiga! Hvad landsman är han? — Spanjor. -— Allt bättre och bättre. Jag föreställer mig alltid en spanjor med kort kappa, plymagerad hatt, dolk vid sidan och guitarr på armen. — Du tecknar i få men raska drag denna romantiska nation, svarade Alma med en lätt ironi, men hvad hafva våra ungherrar brutit för att få en så sträng dom af deras oinskränkta herrskarinna? — Om du med herrskarinnan menar mig, så är saken lätt förklarlig. Jag är trött vid dessa eständiga, tomma artighetsbetygelser. Jag finner endast slafvar, der jag ville se herrskare. — Ja, våra ungherrar hafva verkligen det felet att inte vara romanhjeltar, svarade Alma, och du får finna dig, stackars drottning, i att herrska öfver slafrar. Men hvem vet om du inte en gång kan finna någon rebell bland dem. Härvid framträdde Figueras bild helt ofrivilligt för hennes tankar. Rosa deremot missförstod henne och trodde att hon åsyftade Gana. Hon styrktes i sitt uppsåt att skaffa sig fullkomlig visshet angående Almas känslor för den unge kreolen, hvilken hon numera hatade med hela kraften hos en firad dvinna, som finner sig försmådd. Hämd på Gana och den oskyldiga Alma var det egentliga motivet