Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1866, sida 1

på eftermiddagen, då pappa har slutat sina affärer och kommer för att hemta mig. Du har vä ingenting deremot? fortfor hon med ett förtrollande uttryck i sitt sköna ansigte. — Hur kan du göra en sådan fråga? rade Alma förebrående, ty ehuru hon ej någon varmare sympati för sin sköna gäst, tyckte hon likväl om hennes glädtighet och lätta konversation; dessutom var ju detta besö irströelse i hennes ensamhet och nuvarande själsspänning. Vi rå oss sjelfva ända tills middagen, fortfor hon, och skola nog söka fördrifva tiden. Härvid ringde hon, och en slafvinna inträdde genast. Sedan Alma tillsagt om några förfriskningar, och de båda unga flickorna arrangerat sig så beqvämt som möjligt bland ottomanens kuddar, utbrast den lifliga Rosa: — Du måste säga mig en sak, som intresserar mig på det högsta. Då jag gick igenom salongen i nedre våningen för att bege mig ned i trädgården till dig, mötte jag en utmärkt vacker karl, en fremling, som jag aldrig förr sett här på S:t Barths. Han tycktes tillhöra huset. Ilvem är han, hvad heter han, hvad landsman är han — — Min Gud, hvilken ifver! afbröt Alma leende, låt mig besvara en fråga i sender. Såg du om den der sköne mannen bar armen i band? — Ja, nu kommer jag ihåg det, och derigenom såg han ännu intressantare ut. — Han äv min fars gäst, en mr Figueras, styrman ombord på det der fartyget, som för en tid sedan sprang i luften i Carenagen. Han var den ende, som blef räddad. — Styrman? upprepade Rosa, och ett lätt uttryck af förakt spelade på hennes rosenläppar. — Ja, återtog Alma, men en i alla hänseenden ovanlig styrman, så ovanlig, att jag måste tro honom tillhöra en helt annan samhällsklass.