Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1866, sida 2

drömmande tillstånd, hvilket var henne så kärt och hvarunder hon i minnet genomgick dagens tilldragelser. Hennes tankar riktades ofrivilligt på Figueras. Med sitt skönhetssinne kunde hon ej annat än beundra hans ståtliga figur och manligt sköna ansigte, hvilket förrådde en stolt och kraftfull själ; men besynnerligt nog förorsakade denna kraft, som qvinnan vanligen skattar så högt hos mannen, en viss bäfvan hos henne. Hon erfor vid tanken på denne fremling en oro, som hon ej kunde förklara, och ehuru hon med qvinnans vanliga skarpsynthet i dylika fall anade den beundran hon uppväckt hos honom, kände hon ej något nöje deröfver, — utan snarare missbelåtenhet. Hon tyckte sig se denne stolte fremling resa sig som en gigantisk skugga mellan henne och hennes ungdomskärlek, och hon förebrådde sig att hon ej visat sig mera tillbakadragen gent emot sin faders gäst. I dessa betraktelser stördes hon af gamla Dido, som nu infann sig för att följa sin unga matmoder till hennes sofrum. Den trogna gumman hade synbarligen på hjertat någonting, som hon ville meddela, ehuru hon ej riktigt visste huru hon skulle lämpligast komma fram dermed. Alma märkte slutligen att något var på färde och frågade derför: — Du har någonting att säga mig, kära Dido, hvad är det, tala utan fruktan. — Gue signe misses — ja, si det vara som så, — att — massa Gana helsa så mycke — — — Hvad säger du, — den oförståndige måtte il ej vara här? Kom ihåg Dido hvad jag uttryckligen befallt, att du aldrig får föra honom in i trädgården utan mitt medgifvande, — och framför allt inte hit! — Guw bevara mej; — gamla Dido veta bättre än så — Nej massa Gana vara hemma hos sig, — och — inte må riktigt bra! — Hvad säger du? utbrast Alma hastigt och