Norge få ej hylla en bygdepolitik, som ej , blott skulle bli utan ära och berömmelse, utan ock farlig om den länge fortsattes. Talaren framhöll ock, att den svensk-norska unionen, sådan den nu är, ej kunde bestå i längden; Danmarks inträde i förbundet vore vilkoret för dess utveckling till ett tillfredsställande skick. Hvad frågans europeiska sida anginge, vore det danska Slesvigs återförening med moderlandet oundgänglig för en definitiv lösning. Då talaren efter en blick på den allmänna politiska situationen slöt detinnehållsrika och vältaliga föredraget, hördes ljudliga bravorop. Redaktör Ploug ville till Orla Lehmanns föredrag foga ett par historiska upplysningar, som han ansåg det för sin pligt att lemna. Om han icke mindes orätt hade tanken på att stifta en nordisk nationalförening, icke blott i Sverge, utan äfven i de båda andra rikena, med ett program, som i det närmaste liknade det Stockholmska, uppstått i Maj eller Juni 1864. Då hoppades man på en dräglig fred genom Londonerkonferensen och man hade då ett unionsförslag af Sverges och Norges konung, som genom en för talaren obegriplig indiskretion hade blifvit allmänt bekant och i afseende på hvilket konungen af Danmark och hans dåvarande regering hade uttalat en viss beredvillighet. Man trodde sig alltså kunna begagna detta förslag till utgångspunkt för en framtida skandinavisk verksamhet. Men en månad derefter var situationen totalt förändrad. Londonkonferensen hade blifvit upplöst utan resultat, striden var öppnad ånyo, Als och derigenom hela Slesvig förloradt. Följden deraf var en våldsam reaktion i Danmark, i spetsen för hvilken hemma-tyskarne och absolutisterna från en förgången tid stodo, men till hvilken många hederliga danska men i sin förtviflan slöto sig. Den gäckade förhoppning Danmark hade måst underkasta sig, derigenom att Sverge-Norge låtit försvarsförbundet falla då det bäst behöfdes, trädde nu fram såsom förtrytelse och harm; det visade sig, att unionsförslaget endast hade varit ett uttryck af svenska konungens personliga vilja, men icke understödt af hans minister, och att det blott var konungens af Danmark förra ministrar, som hade varit villiga att gå in derpå, men icke konungen sjelf af egen öfvertygelse. Under dessa omständigheter var hvarje skandinavisk verksamhet i Danmark en omöjlighet; om man hade försökt dermed, skulle följden utan tvifvel varit den, att reaktionen blifvit ännu starkare, och att de många gode danske män, som då hade uppgifvit skandinavismen, men helt naturligt måste vända tillbaka dertill, då de fingo tid att sansa sig, hade blifvit alldeles bortstötta. Emellertid förlorade reaktionen efterhand sin styrka och betydelse; de rådgifvare konungen till följd af dessa rop hade valt och som man efter deras föregåenden icke kunde ha stort förtroende för, funno det klokast och hederligast att hålla sig på den gifna konstitutionella grundvalen och att på den enda lagliga väg som fanns utföra den nödvändiga författningsreformen, som nu inom kort skall vara lyckligt tilländabragt. Denna den första oundgängliga uppgiften och de svårigheter, hvarpå den hade stött, hade nödvändigtvis dragit uppmärksamheten från alla frågor, som lågo mera aflägset, äfven från den skandinaviska. Några yngre män i Danmark hade dock trott att tiden nu vore kommen att begynna en skandinavisk verksamhet derstädes, och det vore kanske lyckligt att dessa tillsvidare hade aflöst denna saks äldre ledare, emedan dessa troligtvis under förhandenvarande inre politiska förhållanden icke skulle funnit stor anslutning från allmogens sida. Om talaren icke ännu hade inträdt i det nya sällskapet och kanske icke ännu på någon tid skulle göra det, så var det derför att der funnes en dansk folkförening, stiftad för att styrka och utveckla den danska nationaliteten, i hvars verksamhet den skandinaviska således naturligt inginge. Han ville derför sträfva till de båda sällskapernas förening till ett. Men i alla händelser skulle det visa sig att de uppriktiga och verksamma skandinavernas antal var långt talrikare än om man skulle döma derom af det , Nordiske Samfunds nuvarande 1000 ledamöter. Härefter skred man till behandling af programmets andra punkt: hvad böra de skandinaviska föreningarne under den närmaste framtiden verka för sitt mål? Professorn grefve Hamilton yttrade: Den verksamhet, som de nordiska föreningarne kunna utveckla, är tydligen af tvenne hufvudslag: en blott medelbarligen förberedande, en annan mera omedelbart praktisk. Till det förra slaget höra öfverhufvud taget alla frågor om en politisk anslutning emellan de nordiska rikena. I dessa kunna vi endast verka medelbart genom anskaffande och utbredande af sådane upplysningar,