Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1866, sida 1

och det hela erbjöd en på samma gång hemtreflig och behaglig anblick. Det låg någonting jungfruligt och förfinadt i detta gemak, som ovilkorligen inverkade på de inträdande. Då de båda männen passerat tröskeln till rummet, sågo de Alma sitta på ottomanen, behagfullt stödd mot några kuddar; bredvid henne låg en luta. På hennes arm satt en liten apa af det slag, som kallas onisteti, hvilka ej blifva större än en kattunge, med gråaktigt hår, en hvit fläck midt i pannan, samt en stor toffs hvitaktigt hår bakom hvardera örat. Det lilla djuret, som var en present af hennes fader, hade fästat sig mycket vid sin ägarinna och roade henne med sina putslustiga upptåg. Alma steg upp och gick de annalkande till mötes, hvarvid hennes blick riktades skyggt mot den högväxte, mörke fremlingen, i hvilken hon nu igenkände sin faders gäst. — Min dotter, sade nu Gjörwell, jag får här för dig presentera vår gäst, mr Figueras, som så underbart räddades vid olyckan med skonerten Arkansas. Den unga flickan erfor nästan en känsla af obehag vid den stadiga blicken från fremlingens svarta ögon, men hon besvarade hans bugning med en behagfull rörelse och sade: — Vår gäst är välkommen äfven här, och det gläder mig att se er så återställd, sir. Jag tackar er, sköna sennorita, svarade Figueras och bugade sig djupt, och jag får bekänna att jag väntade mig detta hulda emottagande af dottern till en sådan far; — härvid kastade han en uttrycksfull blick på Gjörwell. — Min herr styrman, ni är ju en fullkomlig hofman, inföll köpmannen, men som presentatio nen nu har försiggått, så vilja vi, med värdinnans tillåtelse, slå oss ned och språka litet. Ni glömmer, sennor, att jag är spanjor