Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1866, sida 2

deras artilleri var bragt i striden, drog sig preussiska avantgardet i god ordning tillbaka på Westhansen. De hannoveranska trupperna lägra ännu vid Langensalza. — Förlusterna äro ännu icke bekanta. De preussiska kärer, som opererade mot hannoveranarne, då dessa sträckte vapen, voro, utom den Falkensteinska, kårerna Beyer, Goeben och Mantcuffel. Jemte den jemförelsevis blodiga träffningen vid Lansensalza föregicks kapitulationen af åtskilliga smärre kavalleriskärmytslingar, i hvilka hannoveranarne synas hafva ådagalagt en viss öfverlägsenhet öfver preussiska rytteriet. Rörande de sydtyska truppernas koncentrering och operationsplaner äro underrättelserna ännu mycket förvirrade. De synas komma att operera i tvenne eller trenne skilda armer, dels bestående af de genom förbundsförfattningen bestämda förbundskontingenterna under befäl af prins Karl af Bajern, dels af de öfriga sydtyska trupperna. I förbundsdagens möte d. 27 Juni beslöts, att öfverbefälhafvaren öfver förbundstrupperna skall handla under fälttygmästare Benedeks högsta ledning och i enlighet med en på förhand mellan honom och prins Karl af Bajern uppgjord operationsplan. Till förbunds-armåen synes man räkna den under prins Alexanders af Hessen befäl stälda ,, åttonde tyska armkåren . Samtliga de förbundstrogna tyska staternas trupper hafva anlagt armbindlar i de tyska nationalfärgerna (svart-rödt-gult.) Prins Alexander befann sig, då de sednaste underrättelserna afgingo, i Darmstadt. Mellan honom och prins Karl af Bajern lär oenighet råda om operationsplanerna; de hade den 26 Juni en sammankomst i Schweinfurth, för att komma till ett gemensamt beslut. Dagens post. Uppgifterna huruvida Cialdinis armåkår öfvergått Po eller icke hafva varit mycket olika, och man har således sväfvat i fullkomlig ovisshet härom. Den i dag ankomna utländska posten synes emellertid gifva vid handen, att Cialdini haft en del af sina trupper öfver floden då han erhöll kännedom om den 1:sta armkårens missöde, af hvilket han fann sig föranlåten att draga sina trupper tillbaka, hvarefter han ånyo intog sin starka position framför Ferrara. Från denna position utbreder sig nu den italienska krigshären från Bologna —Ferrara, hvilka städer äro förbundna med jernbana, till Piacenza, under det förbindelsen med flottan är förmedlad genom bansträckan Ferara—Bologna—Rimini— Ancona på högra flygeln. Garibaldis norra kår synes deremot vara fullkomligt utan samband med den öfriga armeen. Det förtjenar i hög grad bemärkas huru de nya neapolitanska truppkontingenterna, hvilka nästan sjelfva fruktade för den skilnad som skulle förefinnas mellan dem och den gamla piemontesiska armen, i slaget vid Custozza kämpade så tappert, att piemontesarne i hög grad voro tillfreds med de nya krigskamraterna. Mest betecknande för det mannamod, med hvilket de italienska trupperna kämpat, är österrikarnes erkännande, ate fienden förhöll sig mycket väl; isynnerhet stred det italienska infanteriet med utomordentlig tapperhet. De österrikiska berättelserna medgifva att förlusterna äfven på den sidan varit högst betydliga. Så yttras: ,, Specielt hafva regementena Benedek, Konungen af Nederländerna, Crenneville-infanteriet och de frivilliga ulanerna lidit betydligt. Många högre officerare, hvaribland de tappra öfverstarne för Benedeks och Kronprins Rudolfs-regementena, samt flera stabsofficerare hafva stupat. Fältmarskalklöjtnanten Hartung sårades af en kula i foten. Antalet döda och sårade kan ännu icke angifvas, men var på begge sidor mycket stort, och bataljen var en af de blodigaste som på lång tid egt rum. Såsom vi förut antydt, är icke erkehertig Albrecht att anse som den egentlige ledaren af de österrikiska krigsoperationerna på den södra krigsteatern. Som sådan betraktas Ramming, ansedd som utmärkt strategiker, hvilket redan gaf sig tillkänna under den tid, då han var Raletakys stabschef. Enligt en korrespondens från Insbruck hade Garibaldi den 19 Juni, kommande från Brescia, inträffat i Rocca dAnfo, ett starkt bergfäste vid Idrosjön, och deriän uppstigit på bergspetsen Zuel, för att sjelf taga den tyrolska gränsen i ögonsigte. Vid den tiden stodo afdelningar af de frivilliga i Salo (vid Gardasjön), Gavardo, Bagolino, Val Camonica och Stilfzer Joch. På sistnämnde punkt förekom en skärmytsling mellan österrikarne och de frivilliga. De ströfpatruller, som den 21 Juni öfverskridit tyrolergränsen vid Passo Bruffione, voro utsända från de och omkring Bagolino stående friskarorna. BHe temligen hetydliga träffningar, som d. 28 Juni egt rum i norra Böhmen, betraktas både från österrikisk och preussisk sida som förelöpare till ett stort fältslag. Såväl vid Mänchengrätz som vid Skalitz stred man rätt hårdnackadt, och preussarne medgifva sjeltva, att deras förlust varit betyd g, ehuru ansenligt mindre än österrikarnes. Att segern i det hela rit på preussarnes sida kan man med