Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1866, sida 1

Skattgräfvaren ). (Romantisk berättelse från Sanet Barthelemy.) Svenskt original af Sigfrid Nyberg. Marschen blef här mycket mödosam, ty stenmassor, multnade palmstammar och taggig kaktus hejdade dem oupphörligt. Den stackars Stenqvist badade i svett, men följde troget Gana, som skyndade framåt med feberaktig ifver. Ändtligen nådde de åter dälden, och med blickarne oaflåtligt fästade på klippmassorna vid dalens motsatta sida begåfvo de sig beslutsamt ut på den jemförelsevis jemna marken och togo kosan till några gummiträd, som lofvade dem ett skydd mot solen samt en god observationspunkt. Vid hvarje steg väntade de att få se sin motståndare, ty bland vilkoren för dessa slags dueller hör äfven att man ej får skjuta på sin fiende från ett bakhåll. Men allt förblet tyst; ej det minsta misstänkta ljud hördes, och de nalkades alltmera de få gummiträden. Just som de lyftade fötterna för att taga det sista steget och intränga i snåret, som skuggades af den lilla dungen, nedföll en sten från en klippbrant på motsatta sidan, studsade trån häll till häll och krossades i bitar. Gana, som höll sitt gevär i högra handen, stannade hastigt, spände hanen och beredde sig att genast gifva eld, ty han betviflade ej att det ju var hans motståndare. Men i dess ställe visade sig hornen af en get, som med upplyftadt hufvud och spetsade öron oaflåtligt blickade bort i en viss riktning. Det var synbarligen icke — ole ma 2