Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1866, sida 1

var omkring sju, och Figueras satt som vanligt ensam i sitt rum sysselsatt med skrifning. En fördelaktig förändring hade törsiggått i den kraftfulle sjömannens yttre. Hans svarta krusiga hår och täta skägg voro väl ordnade, och den mörka bronsfärgen i hans välbildade ansigte hade antagit en ljusare skiftning tillfölje af hans vistelse inom hus. Han hade äfven bortlagt sin sjömansdrägt och var nu iklädd en lätt och beqväm kostym af hvitt linne samt bar omkring midjan sitt silkesskärp. Han tycktes vara ovanligt upprymd denna afton, ty emellanåt upplyste ett leende hans mörka drag, likasom när solen för ett ögonblick framblixtrar mellan åskmoln. Då öppnades dörren till hans rum och Gjörwell inträdde. Vi hafva redan antydt den sympati, som den barske köpmannen redan vid sitt första sammanträffande erfarit för sin gäst. Denna sympati hade sedermera ökats. Måhända anslogs köpmannen alltmera af den okufliga energi, den vilda kraft, som Figueras hela personlighet förrådde, och som så väl öfverensstämde med hans egen natur. Alltnog han behandlade spanjoren på en gång hjertligt och med aktning. — Nog nu med arbete för i dag, sir, sade köpmannen vänligt, vi ha för längesedan slutat på kontoret, och jag vill ej att min gäst skall anstränga sina medtagna krafter. Figueras lade bort pennan och steg upp. — Ni är alltför god, sennor, men för min natur är arbete ett behof; sysslolöshet skulle döda mig. — Det kan äfven öfveransträngning göra. Måtta i allt! Jag har kommit till er för att taga er med ut i trädgården och presentera er för husets värdinna, min dotter. — Jag har redan ett par gånger uhder mina promenader i trädgården fått tillfälle att betyga er sköna dotter min vördnad, sennor, och jag er