Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1866, sida 3

iltegangsoch Polissaker. PoliskammarenUndersökningen om sednaste branden i Nasthuggsbergen den 4 dennes kl. mellan 1 och 2 på morgonen, då eld utbröt i förra hamninspektoren Anton Anderssons hus, förevar i går ånyo i poliskammaren. Anderssons hustru och skräddaren Hansson voro tillstädes, äfvensom några i seken inkallade vittnen. Skeppsstufvaren Leonard Dahlström berättade att då han nämnde morgon kom gående från s. k. Paradiset, som är beläget straxt ofvanför brandstället, bemärkte han att eldfara var å färde i Anderssons hus. Han skyndade dertör dit och fann elden uttränga från förstugan, men om dörrarne härtill stodo öppna eller voro genombrända kunde han icke iakttaga för rök. Emeleriäd försökte han att ingå dit, men blef härvid så illa svedd i ansigtet, att han straxt måste lemna stället och skaffa sig vatten för att lindra den genom brännskadan uppkomna smärta. När han infann sig der och sålönge han stannade qvar syntes ingen till, hvarken utom eller i huset, hvadan hysterna då ännu icke måtte ha varit vakna. Längre fram på morgonen träffade han Hansson, som bjöd på bränvin. Arbetskarlen Lars Peller Hammaren hade varit i sällskap med Hansson qvällen före branden, hvarvid den sednare bjudit på bränvin. Derefter hade Hammaren, på uppmaning af Hansson, åtföljt honom till Dahlinska ängen, der de satte sig. Klockan var då mellan 11 och 12. Hammaren, som var något lragen, tillfölje af snapsningen, insomnade snart. Han väcktes efter ungerär 1!a timmas förlopp af Hansson, med underrättelse om att larmskott aflossats och att elden var lös. Båda ingo derpå genom Dahlins gata till brandstallet. På fråga tillade Hammarn. att det var knappast 10 minuters väg öfver berget från Dahlinska ängen till brandstället, men att han icke visste om IIansson hela tiden satt qvar hos honom medan han sof, eller om Hansson derunder varit borta på något annat ställe. Aklag. anmärkte, att vid det af honom straxt efter branden anställda extra förhör hade Isansson uppgifvit, att det var Hammaren, som väckt honom, hvilken uppgift nu äfven vitsordades af en tillstädesvarande konstapel. Åklag. fann det mväl vara anmarkningsvärdt, att ansson, som anligen ej brukade ha några penningar, så att han ej ens kunnat skaffa bröl åt sina egna barn, deremot hade tillgång härpå att köpa bränvin och dermed traktera andra personer, såväl qvällen före branden som följande morgon. Hansson genmälte, att han icke kunde minnas det han sagt Hammaren väckt honom och att när eldsvådan timade han dels sjelf haft litet penningar och dels fått mera sådane af sin hustru. Några af hustru Andersson inkallade vittnen hördes, men hade inga upplysningar att meddela om huru branden uppkommit. Aklag. yrkade målets hänvisning till behörig domstol, för vittnenas hörande på ed, samt att Ilansson, som blifvit beträdd med tvetalan och vore en vådlig person, måtte inmanas i häkte. Den vidare ransakningen öfverlemnades till edahls häradsrätt, men Hansson tillits att få vara å fri fot. Målet angående häktade Jakob Reinh. J:n Frisk, Joh. Aug. Wicklander, Andreas Caspersson, Carl Gustaf Nilsson och Stefanus Custafsson Fors, tilltalade för åtskilliga stölder, hvaribland likör och hallonsaft från handl. C. V. Hellander, företogs i går åter till behandling hos poliskammaren. Värdshusidkaren Löfgren vid Sillgatan, hvilken enligt Wicklanders utsago köpt ett k med likör och två buteljer saft för 1 rdr 75 öre, var efter kallelse tillstädes. Han medgaf riktigheten af hvad Wicklander uppgifvit, men ursäktade sig med att han icke trott sig köpa tjufgods, då Wicklander försäkrat att han icke på oärligt sätt åtkommit flaskorna. Som han kände honom och icke hört något illa om Wicklander, förlitade han sig på dennes ord. Deremot bestred Löfgren, att han, såsom cklander omtalat, skulle ha luktat på en tom saftbutelj och dervid yttrat att om i denna funnits qvar hvad deruti varit, så skulle Löfgren gerna ha bestått Wicklander en sup. Wicklander påstod dock att Lö sådant begär för hvad han kunnat och saft. Polismästaren anmärkte, att då likörflaskan ensamt var vörd 8 rdr, borde Löfgren kunnat inse att den icke var ärligen åtkommen och att Wicklander dessutom i re en person, som kunde ha dylika varor att sälj Målet remitterades till rådhusrätten och de tilltalade återfördes till häktet. — För någon tid sedan omnämndes i tidningarne, att en engelsk sjöman, som rymt från ett här liggande fartyg kalladt Venus och dervid medtagit en segelbåt för att deri företaga den äfventyrliga färden öfver Nordsjön till sitt hemland, tifvit anhållen i skärgården, dit han begifvit sig för att proviantera. Då båten befunnits vara stulen vid skeppsvarfvet Kusten, har sjömannen, hvilkens namn är James Ballantine, blifvit införpassad till härvarande celitängelse för ransaknings vudergående, och var i går inställd till förhör i poliskammaren. Egaren till båten, skeppsstufvaren O. Holmström, uppgaf, att båten borttagits i slutet af Maj från varfvet Kusten, der den varit förtöjd. Den var värd med segel och andra tillbehör 300 rdr. Ballantine erkönde tillgreppet, och förklarade att han ämnat i den lilla farkosten segla öfver till England. Ballantiue, som ör en helt ung man, tvektes icke vara serdeles bekymrad öfver sitt missöde. Ilan frågade huru länge han skulle stanna i fängelset och när han upplystes derom, utbrast han helt glad: ,icke längre, jag trodde det skulle bli i 7 år Den vidare ransakningen öfverlemnades till Säfvedahls häradsrätt och skulle Ballantine under tiden förvaras i cellfängelset. en visat ett jada i likör