solution således ej benöfde ifrågakomma. Docenten Fredriksen, understödd af grefve h. Sparre, ifrågasatte deremot, att man, med hänsyn dertill att Danmark och Norge; redan frigifvit kustfarten under förbehåll a reciprocitet, borde inskränka sig att uttala den önskan, att den inrikes kustfarten, enligt de af Danmark och Norge gjorda anbud, måtte fullständigt frigifvas. Majoriteten af sektionens medlemmar antog ikväl följande af hr Ekgren föreslagna resolution: ,, Sektionen uttalar såsom sin åsigt, att det är fördelaktigt för hvarje land, att fri kustfart för främmande fartyg medgifves Det tredje af herr Wallenbergs förslag, att mötet skulle uttala den åsigt, att skeppsumgälder borde erläggas endast med afseende på den last fartyget innehar, understöddes af hr Bennich och blef af sektionen enhälligt antaget. Likaså hr Wallenbergs 4:de förslag, att mötet skulle uttala sig för, att det engelska skeppsmätningssättet måtte af de skandinaviska staterna antagas. Hrr Melchior, Smith-Petersen och Wallenberg visade hvilka högst betydliga förluster, som tillskyndas de nordiska rikenas sjöfart, derigenom att deras fartyg måste i England mätas om samt genom de drygare afgifter, som drabba fartygen, om, genom den summariska mätningen, deras drägtighet upptages, åsom understundom sker, ända till 20 pet större än den verkliga. Hr Smith-Petersen upplyste, att den engelska sjöfartslagen af 1561 innehåller det stadgande, att den mätning, som verkställes i länder, hvilka antagit det engelska mätningssättet, skall i England erkännas. Man var allmänt ense om, att den teoretiska noggrannhet, som man i hvarje land må tillägga der brukligt mätningssätt, blir väl dyrköpt, då den skall gäldas med sådana nationalförluster, som de här antydda.