7i JJJ rike, att guld skulle ensamt vara myntfoten. Ett sådant uttalande ansäg täl. för närvarande vara olämpligt, icke minst derför att de församlade hade ingen annar rättighet dertill än den som erhölls genom den specie, hvilken erlades för inträdet til! mötet. Tal. medgaf för öfrigt, att en myntfot i guld skulle vara lämplig för de skandinaviska folken samt formulerade sitt yrkande på följande sätt: Med afscende på myntet antager sektionen, att de skandinaviska rikena böra afvakta att den nutrurande dubbelheten i det franska myntsystemet upphör, innan de kunna ansluta sig till detsamma. Geschwornern Lundqvist instämde med hr Wallenberg och ansåg det vara lättare att nu frångå vårt system än om det ännu en läng tid fortfor att vara gällande; man skulle ganska snart vänja sig vid ett nytt system, som vore mest användt i den civiliserade verlden och hvars föresträde låge deruti, att man till myntrepresentant erhölle en metall, som egde det högsta värdet. Hr Wallenberg ville säga hr Lehmann, att mötets rättigheter att uttala sig ej låge i specien vid entreen, ty då hade man väl ej kommit till mötet, utan i den inre drifkraften, som förmått deltagarne att samlas för att få den förevarande frågan utredd. Tal. ansåg att de föga divergerande meningarne borde kunna förenas och hemställde till hr Lehmann att han skulle gifva efter, men hr Lehmann förklarade fortfarande, att de församlade ej borde uttala sig genom en sådan resolution som den af herr Wallenberg föreslagna. Statsrådet Helliesen delade hr Lehmanns åsigter och ansåg att hr Wallenberg deremot gerna kunde förena sig i det förslag hr Lehmann framställt. Visserligen vore guldet lämpligt till myntfot, men det hade också olämpor med sig, bland andra den, att det vore underkastadt stora omkastningar, något som ej i så hög grad vore fallet med silfret. Etatsrådet Schovelin instämde med herr Wallenberg; det vore ej något skäl att slå sig i ro och vänta tills den der dubbelheten i franska myntsystemet blefve bortdekreterad. Administratorn Holm från Köpenhamn fann det vara helt naturligt att vänta, och omfattade således hr Lehmanns åsigter. Då ingen talare vidare anmälde sig, förklarades diskussionen slutad, och genom omröstning medelst uppstigande och qvarsittande erhöllo hir Lehmanns och Wallenbergs förslager lika många röster, och skulle derför begge underställas det allmänna mötet. Ordföranden begärde och erhöll sektionens bemyndigande att tacka prins Oscar för hans uppmärksamhet att hedra gårdagens sektionsmöte med sin närvaro. Bankdirektören Wallenberg utsågs till referent för myntet, i stället för etatsrådet Schovelin, som åtog sig att referera blott mått, mål och vigt. Sektionen åtskildes kl. half 12. Andra sektionen sammanträdde kl. 9 f. m., för att fortsätta de i Tisdags påbörjade förhandlingarne. Först föredrogs frågan om önskligheten af en portonedsättning för bref mellan grannstäderna vid Sundet, med hänseende hvartill mötet efter en kort diskussion formulerade följande resolution: Med afseende derå, att någon ytterligare nedsättning i det genom konventionerna af 1865 fastställda mellanriksportot för de skandinaviska rikena neppeligen lärer kunna i en närmaste framtid förväntas, uttrycker mötet den önskan, att den i artikeln 5 at den svensk-danska konventionen eventuelt afslutade nedsättningen i portot för bref mellan städerna i Sundet måtte så snart som möjligt bringas till verkställighet. I fråga om utvexling af postanvisningar hemställde etatsrådet Jlothe, alt mötet likaledes måtte uttala den önskan, att den i artikeln 28 af sistnämnda konvention omförmälda utvexling af postanvisningar snart måtte införas. Expeditionschefen foos upplyste, att åtgärder vidtagits, så att han anig nästan fullkomligt säkert, att en dylik utvexling skulle taga sin början redan den I instundande Augusti, hvarföre han ansåg denna resolution mindre behöflig, men hr Rothes hemställan, som understöddes bi Gana. som leende betraktade!