hade redan passerat den stora klippan, som eger en viss likhet med ett liggande lejon och är belägen utanför hamnen. Hafvets dyning började här kännas starkare och vinden tilltog, hvarigenom båtarnes hastighet ökades. Oaktadt det allvarliga ändamålet med denna utflykt kände Gana sitt bröst vidgas vid åsynen af den storartade tafla, som utbredde sig för hans blickar. Långt akterut höjde Barthelemy sina branta, rödaktiga klippspetsar i den klara ethern. Dock var det blott de högsta punkterna, som framstodo kala och blottade på växtlighet; ty bergens sluttningar voro betäckta med en ljusgrön matta, som sträckte sig ända ned till den hvita kusten, hvilken omgaf ön likt en hamrad silfverram. Längre åt vester kunde man urskilja S:t Martin, medan rätt i söder det majestätiska Mount Misery på S:t Kitts tycktes likt en titan vilja storma sjelfva himlen. Till följe al vattnets stora genomskinlighet i dessa nejder antager det nästan samma azurblå färg som himlen, och om ej dyningens långa vågryggar hade afbrutit vattenytan, kunde man hafva trott sig segla fram i den blå luftrymden. Öfver hela denna scen strödde morgonsolen sina ljusfloder, hvilka ökade sinnets spänstighet, emedan deras förslappande verkan upphäsdes af den friska brisen. Äfven på den unge svensken gjorde denna scen ett mäktigt intryck. Jag skulle vilja vara en målare, en rik tigt stor målare, utbrast han, för att på duken kunna framställa denna tafla och sända den till mitt hemland, der så få känna dessa nejder! — Jag kan knappt göra mig något begrepp om ert hemland Norden, sade Gana drömmande; det måtte vara hemskt att under en nästan beständig natt se jorden betäckt af det hvita ämne man kallar snö, medan kölden inskränker lifskraften. Ni misstar er, Gana, vi hafva flera månaders sommar i Norden, då värmen är lika stark som här, då naturen visar; sig i sin herrligaste