Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1866, sida 2

voro inalles 17 fartyg, hvaraf fyra stora gallioner, och som det behagliga vädret tillät oss att följa våra order, hyste vi ej den ringaste farhåga för de gudlösa sjöröfrarne. Men på femte dagen efter vår afresa uppstod en förfärlig storm, som skingrade våra skepp. Hvarje befälhafvare måste tänka på att berga sitt tartyg, hvadan vi snart förlorade hvarandra ur sigte. El Celeridad var ett godt skepp, och vår enda farhåga var att möjligen sammanträfta med de ursinniga piraterna, hvilkas djerfhet gått derhän att de med sina flottor verkställt flera landstigningar samt plundrat och brandskattat städerna vid Vera Cruz, Panama, Puerto Bello, Port au Prince, Marecaye med flera. Luften var disig och vi länsade lustigt undan vinden. Den tredje dagen bedarrade stormen, luften klarnade, och vi befunno oss på höjden af ön S:t Christopher, hvilken besittes gemensamt : nsmännen och engelsmännen. Vi föllo at ivr att uppnå den bestämda mötesplatsen, då uvsken plötsligt varskodde tvenne seglare i lä. Kapten Lerida, vår chef, trodde att det kunde vara nägra af konvojens fartyg, men han satte emellertid till segel och gjorde sig klar till aktion. Han ville dock helst undvika en strid, ifall de båda fremmande fartygen tillhörde de beryktade sjöröfrarne, ty hans order anbefallte honom uttryckligen att ej äfventyra sin dyrbara last. Vi länsade således undan och märkte snart att de håda fartygen jagade oss samt vunno på oss. Vi visste nu, att de voro flibustierer; och ett par matroser ombord förklarade till och med att de igenkände det ena fartyget, hos hvars befälhafvare, den beryktade Montauban, de för en tid sedan varit fångar. (Forts.)