Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1866, sida 1

UTRIKES. ITALIEN. Den nya ministeren aflade eden den 19 dennes. Fem af de förra ministrarne — såsom vi förut meddelat — hafva behållit sina portföljer. De fyra nyinträdda ministrarnes personligheter närma den nya ministåren åt venstern i parlamentet, ehuru den, genom Cordora, i viss mån äfven kan ägas närma sig tiers-partiet. Mest åt venster står Depretis, som först i sista ögonblicket bestämde sig för att antaga marinportföljen. Visconti-Venosta anländer en af de första dagarne till Marseille från Konstantinopel, för att mottaga sin portfölj, hvarförinnan han likväl möjligen kommer att göra ett besök i Paris. Den nye justitieministern Borgatti har förut varit generalsekreterare i detta departement och innandess en af de anseddaste advokaterna i Bologna. Den af Ricasoli förut afsedda föreningen med Crispi har gått om intet genom åtskilliga mellankommande händelser, såsom t. ex. genom Crispis votering öfver räntebeskattningen, hvilken i senaten förkastades med 101 röster mot 9, och genom hans försvar för Mazzinis val. Angående det nationallån å 750 millioner som man ämnat upptaga, kommer man sannolikt att i stället föredraga den utvägen att upptaga ett lån på 600 millioner, mot säkerhet af klostrens egendomar, hvilka, till följd af den nyss antagna lagen, blifvit statsdomäner. FRANKRIKE. Constitutionnel uttrycker sin förvåning öfver, det man fortfarande misstyder kejsarens så klara ord, i det man söker bevisa, det de antyda krig. , Napoleon III — så förmenar den halfofficiella tidningen — har förklarat, att han tillbakavisar hvarje tanke på någon utvidgning af Frankrikes område, så länge den europeiska jemnvigten icke blir störd. Om någonsin en suveräns språk varit tydligt, så är det detta. Och likväl har kejsaren, för att gifva sina ord en ännu mer betecknande karakter, dragit försorg om att precisera 1 hvilket fall den europeiska jemnvigten kunde anses störd, och under hvilka vilkor vi kunde tänka på en utvidgning af våra gränser. Men detta fall är så aflägset, att man knappast kan tro på dess förverkligande; utomdess innehålla de vilkor, på hvilka Frankrikes aktion beror, de bestämdaste garantier mot en territorial förstoring, som icke i Europas ögon är rättfärdigad och icke heller erhållit befolkningarnes bifall. Hvilken dominerande id gifver sig då tillkänna i kejsarens beslut? Måste man icke deruti erkänna kejsarens önskan att hålla sig aflägse från de närvarande förvecklingarne, och hans fasta beslut att icke draga någon fördel af dem? Åro de för hvar och en bekanta vilkoren icke af det slag, att de måste bevara de krigförande makterna för en total omstörtning? Har icke kejsaren anslutit sig till fredspolitiken och visat sig opartisk, i det han iakttagit så stor försigtighet? Vi hafva skäl att tro, det de utländska regeringarne döma så. Hvaraf kommer det sig således, att vissa tidningar ställa sig så, som toge de de fredliga försäkringarne för krigiska hotelser? Om någonsin ett uttryck haft någon bestämd mening, som icke tillåter några tvetydigheter, så är det kejsarens uttryck om den europeiska jemnvigten. Aldrig har det förut rådt något tvifvel om den. Man måste, för att tillfredsställa kasuisterna i pressen, för dem förklara hvad den europeiska jemnvigten är, när densamma är att