Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1866, sida 1

— Jag försmäktar af törst! Vill ni vara god och skaffa mig litet sangari, och sätt er sedan här; jag har något att säga er. Gana skyndade genast genom buimlet af de promenerande bort till buffeten och återvände snart med ett dricksglas af den begärda drycken på en liten presenterbricka. Han hade lyckligt hunnit tillbaka till Rosa, som just lutade sig fram för att taga den svalkande drycken, då Gana i detsamma kände en häftig stöt mot sin högra armbåge, hvarigenom glaset kastades i Rosas sköte och med sitt mörkröda innehåll öfversköljde hennes axlar, korsett och klädning. Händelsen var i sig sjelf så komisk, att de närstående vände sig bort för att dölja sin munterhet, och Gana sjelf kände ett leende spela på sina läppar, då han ämnade göra sin ursäkt. Men detta leende försvann vid den blixt, som ljungade från Rosas ögon, och i detsamma hördes lEtang yttra med gäckande röst: — Tillåt mig, mademoiselle, att servera er ett annat glas. Jag hoppas kunna göra det litet skickligare än min olycklige vän Gana. Rosa gjorde en stolt, afvärjande åtbörd, och utan att bevärdiga honom med ett svar, uppsteg hon och lemnade rummet. Som en blixt framstod för Gana den tanken att det varit PEtang, som knuffat till hans arm för att afbryta hans samtal med Rosa. Han hade derigenom äfven utsatt honom för de närståendes löje, och dessa tankar, i förening med hans gamla motvilja för VEtang, uppfyllde honom med den häftigaste vrede. Hans kind blef nästan olivfärgad, men han lade band på sig och yttrade till PEtang: — Det börjar bli varmt härinne; har ni lust att taga en promenad under portiken? — Gerna, mon cher, svarade PEtang på sitt vanliga, spefulla sätt, och de båda unga männen lemnade salen. Den obetydliga tilldragelsen med glaset hade endast blifvit observerad af några få