Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1866, sida 1

ligt förstärkt af främmande ledamöter, deribland många publicister, som fyllde luckorna af hemresta ledamöter utaf det hedervärda ståndet — derefter borgareståndet och presteståndet, alla stånden anförda af sina talmän. Till sist kom ridd. och adeln, vida talrikare representeradt än man väntat. Man inträdde i Storkyrkan, genom lederna af ett antal Carl XII:s drabanter. Man intog de platser, som anvisades och som hållits lediga, under det kyrkan i öfrigt var öfverfylld af åhörare, eller kanske rättare åskådare. Efter den vanliga altargudstjensten, dervid man fick höra hofpredikanten Widns herrliga tenor sjunga messan — uppträdde biskop Flensburg på predikstolen. Mannens ansigte erbjuder någonting jemnadt och städadt, mörka drag och en framstående profil, varande den bara hjessan ej det enda, som erinrade om tonsuren. Hvad han sade hördes ej af bondeståndet, som ändock satt honom ganska nära: men han vände sig blott sällan åt detta håll, utan företrädesvis uppåt kyrkan, der de trenne arffurstarne, regeringens medlemmar, med flera, intagit sina platser, tätt invid konungens tribun, som var tom. Ett och annat enstaka uttryck, som uppfångades, angaf dock att biskopen ej var rätt belåten med den nya ordning, som från och med i dag skulle inträda. Sedan man tröttnat att anstränga sig, för att höra predikan, började några samtala, andra föredrogo att taga sig en vederqvickande lur, till ståndsbrödernas förlustelse. Det blef dock tyst när några kända, allvarliga böner lästes, oaktadt biskopen hade den besynnerliga methoden att deklamera vissa böner utåt till församlingen, i st. för att läsa dem med egen inre begrundning. Ändteligen var gudstjensten till ända, och processionen, hvari bondeståndet nu intog sista rummet — detta stånd gick alltså först in i Guds hus och sist derifrån — anträdde tvärs öfver slottets borggård tåget till rikssalen. Denna var redan öfverfylld af åskådare, med undantag af de bänkar, som voro reserverade för stånden, ämbetskårerna, diplomatien m. m. — Sedan platserna voro intagna kunde man en lång stund se sig omkring uti den vackra salen. Läktarne voro företrädesvis upptagna af damer, en i det hela ganska elegant församling. De herrar, som syntes, voro i allmänhet rikt dekorerade. läfgardets till häst musikkår uppstämde en marsch, och in trädde de ståtliga härolderna, efter hvilka följde ridd. och adeln, som i dag för sista gången begagnade sitt särskilda privilegium att följa konungen till rikssalen. Följde så i särskilta afdelningar olika kårer, bland hvilka regeringens ledamöter, af hvilka excellenserna. klädda i hermelinsmantlar, intogo platsen nedanför thronen. Åndteligen inträdde arffurstarne, klädda i kronor och furstliga mantlar, samt derefter konungen, i full konungaskrud. När han satte sig på thronen lades den af pager uppburna purpurmanteln öfver thronens ryggstöd, utvecklande sig såsom en grann stjert och bildande en mörk grund till det med den glänsande konungakronan smyckade hufvudet. I högra handen höll H. Maj:t, enligt etikettens lagar, den gyllene spiran, lutad mot högra axeln, en ställning, hvars tvång och stelhet tydligen icke öfverensstämde med den etiketthatande konungens lynne och håg. Häroldens staf äskade ljud och till trappan af thronen framträdde efter hvarandra landtmarskalken och de öfriga talmännen, hvilkas tal redan i qväll äro i hufvudstadens tidningar återgifna. — Ärkebiskopen började med att förklara det stunden var .allvarlig för hvarje allvarligt sinne, och man väntade nu få höra mycket allvar i orden, men omsägningarne voro denna gång mindre än som vanligen är fallet med h. högvördighets vältalighet. Statsrådet Lagersträle framträdde och kuppläste, ur en bok med elegant band, det af K. Maj:t stadfästade regeringsbeslutet i dess hufvudsakligaste punkter, hvarefter konungen sjelf, med tydlig, om också ej stark stämma uppläste throntalet.