Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1866, sida 1

ande båglinier i luften, och de outtröttliga syrsorna Depo i himmelshöjd. På föga afstånd från sjelfva byn låg mr Rioms plantage, och den luftiga hufvudbyggnaden framstod likt ett fåpalats bland den omgifvande grönskan. Ur alla de många fönsteröppningarne strålade ljus, och utefter det öppna galleriet, som förde till det inre af huset, voro kulörta lyktor anbragta. På gårdsplanen herrskade en liflig rörelse af anlända gäster, slafvar, som togo hand om sina herrars hästar, samt slafvinnor, hvilka hade åtföljt sina herrskarinnor för att biträda vid deras toilett. Ute på verandan stod mr Riom sjelf, en liten, klotrund och liflig gubbe, samt emottog sina gäster på det hjertligaste sätt. För alla hade han ett vänligt ord, och hans feta, jovialiska ansigte uttryckte synbart det nöje han erfor af att se dem. Damerna försvunno genast för att göra toilett, och äfven för herrarne fanns ett rum der de kunde ajustera sig. Detta var dock snart gjordt, och alla skyndade in i balsalen, otåliga att så snart som möjligt få öfverlemna sig åt sitt favoritnöje, dansen. — De vestindiska qvinnorna isynnerhet älska detta nöje med passion. Och detta är lätt förklarligt. I Vestindien finnas inga allmänna nöjen. Qvinnan tillbringar der dagen i ett slags dvala, hennes hushållsbestyr äro ytterst få, och vanligtvis förflyter tiden för henne enformig och glädjelös. En bal är för henne mera än en bal — det är lifvet. Der träffar hon sina väninnor, sitt hjertas utvalde, der får hon utveckla detta behagfulla koketteri, som är qvinnan medfödt, der sättas hennes passioner, hennes lifskraft i verksamhet, der eger hon tillfälle att visa en smakfull toilett. Timmarne förflyga som sekunder, glädjen står högt i tak, och med saknad samt utan trötthet ser ungdomen den gryende dagen göra ett slut på nöjet. Mr Rioms balsal erbjöd vid gästernas inträde en anblick, som kunnat upplifva äfven en misan