TäxALLAD) MUM AMA MVA UCBUI, I ULAIISG I, Ctt VU gängligt vilkor, men i alla fall ett mäktigt befrämjande medel. Den lärdom — d. ä. minneskunskap och förståndsöfning inom vissa sferer — som blifvit köpt på bekostnad af menniskans fysiska helsa och kraft, har varit en olycklig skatt, ty den har beröfvat hennes sinne dess spänstighet, hennes håg dess lefnadshopp och förtröstan, hennes hela väsen dess friska handlingskraft. Alla länders läroanstalter, och icke minst vårt eget lands, hafva bragt många sådana offer åt minneskunskapen eller den s. k. lärdomen. Den lyckligt afslutade akademiska kursen har borttagit helsans rosor från kinden, fördunklat ögats ljus, böjt ynglingens hufvud mot jorden. Åratals hvila förmår ej återställa den förlorade kraft, hvilken, sparad till denna tid, hade kunnat utveckla sig till en hög både kroppsoch själsstyrka. Och der ej följderna blifvit så olyckliga, har dock den försummade fysiska uppfostran vållat svaghet, förslappning och ömtålighet, som åter verka djupt på den andliga menniskan. Samhället har danat boklärde, der det åsyftade att dana män, som det behöfver. Erinrande i korthet om dessa vigtiga sanningar, har sektionen ansett att intet allmänt svenskt läraremöte bör förgå,-utan att gymnastikens betydelse i kraftiga drag framhålles. Ty kanske är den tid ej aflägsen, då föräldrar börja fordra räkenskap af skolan och dess lärare för deras barns brutna lefnadskraft. . Det är alltså sektionens mening: att skolans öfriga läroämnen aldrig få inkräkta på de gymnastiska öfningarne, utan att dessa böra iakttagas framför all annan undervisning, samt att dispens från dessa öfningar bör allraminst lemnas i de år, t. ex. konfirmationstiden, då den fysiska utvecklingen är af den största betydelsen, samt endast med synnerlig varsamhet af medicinska grunder. Viljande sektionen härvid anmärka, att den under begreppet af gymnastiska öfningar innefattar äfven de fria, om ock till bestämda tider förlagda lekar, såsom bollspel, discuskastning, kapplöpning m. m., äfvensom ock de militära öfningar, i manövrer och vapenföring, hvilka böra ställas i samI band med den pedagogiska gymnastiken och hvilka på samma gång ega den högsta betydelse för fäderneslandets försvar. Af det föregående följer, att gymnastiken måste dagligen öfvas, vare sig i gymnastiksalen, hvarest — det är en nödvändig fordran — bör rå?a frisk Joch damfri luft, eller, då årstid och väderlek det medgifva, under öppen himmel. Man skred härefter till behandling af programmets tredje fråga, om hvilken utsspann sig en vidt utsväfvande öfverläggning af föga intresse för allmänheten. För behandling af ett par andra frågor nedsattes särskilda beredningar. Hertigen och hertiginnan af Östergötland öfvervoro sammanträdet och framförde statsrådet Carlson vid sammanträdets slut till dem en vältalig helsning. 4 foPR or 1 1 some Onsdagens allmänna sammankomst. Den under detta sammanträde behandlade frågan var den 3:dje i programmet, så lydande: ,.Bland de anmärkningar, som framställas mot det nuvarande undervisningssystemet, är den, att det saknar enhet och medelpunkt. Den tid, då de klassiska språken bildade det centrum, omkring hvilket hela undervisningen rörde sig, är icke mer. Månne under sådana förhållanden en önsklig enhet och medelpunkt för undervisningen kan och bör sökas företrädesvis i något visst läroämne? Eller skall denna icke snarare vinnas genom harmoni i behandlingen af de särskilda läroämnena? Öfverläggningen härom öppnades, liksom öfverläggningen om den dagen förut behandlade första frågan, af professor Ribbing, som äfven denna gång började med en analys af frågan, utgörande i sjelfva verket en kritik af densamma, dervid den lärde talaren vidlyftigt utvecklade betydelsen af begreppen , enhet och , harmoni och litet smått gäckades med det missförstånd om denna betydelse, som han tycktes vilja ådagalägga att frågans författare hade låtit komma sig till last. Efterföljande talare komplimenterade hr Ribbing mycket för hans dialektiska skärpa och hans djerfva flygt i spekulationens molnhöljda rymder, dit flera dock förklarade sig icke ha förmått följa honom. Han hade emellertid på färden tillbragt en icke obetydlig del af den korta tid, som är åt mötesförhandlingarne beskärd, samt hade lyckats gifva åt öfverläggningen en riktning, som gick temligen mycket på sidan om den tanke, som, efter hvad det vill synas, legat till grund för frågans uppställning. Man kunde i den följande debatten särälja två olika stämningar. a ena sidan framkallade det i frågan uppställda antagandet att den tid är förbi, då de klassiska språken bildade det centrum, omkring hvilket hela undervisningen rörde sig, gänsägelse från åtskilliga talare, som bestredo. att en sådan förändring inträdt, medan andra åter sökte ådagalägga verkligheten af det uppgifna förhållandet. A andra sidan funno sig åtskilliga talare föranlåtna att lemna utförliga framställningar af sina åsigter om ,, skolans mål!, som än förmäldes vara bibringandet af bildning, än förmögenheternas utbildning, än utbildning af förmögenheterna jemte bibringande aft: kunskap 0. s. v. Dessa betraktelser förde åter in på talet om hvad som, med afseende på det af hvar och en antagna ändamålet, borde utgöra enheten för undervisningen. Några funno denna i språkundervisningen, under det teologerna, representerade af prof. Hulterantz och lektor Elmblad, förmälde den vara kristendomsundervisningen, hvilken borde betraktas såsom hufvudämvet. Den emfas, med hvilken denna sistg —