iande, SkFOS MUII va at oreforande, aria den något besynnerliga episoden inträffade, , att då, på förslag af rektor Sjöbring, mötet med acklamation utsåg statsrådet Carlson till förste ordförande, så måste han, genom tvenne utsedde deputerade, högtidligen underrättas om detta val och anmodas att åtaga sig uppdraget, enär han ej var vid tillfället närvarande. Det är antagligt att denna lilla komedi var på förhand öfverenskommen, men det spelades i alla fall ganska väl. Kultusministerns höghet var bevarad och mötet fick sig en utmärkt ordförande. Till andre ordförande utvaldes professor Linder, som också utfört sitt uppdrag såsom sig bör. Det är i öfrigt ej synnerligen konstigt att föra ordet vid slika mötessammankomster, hvarest blott ytterst sällan förekomma några resolutioner, och således ej heller några voteringspropositioner. Ordförandens åliggande inskränker sig alltså i det närmaste till att uppropa de talare, som begära ordet. . Sedan lektor Olbers blifvit antagen till sekreterare, bestämdes de öfriga sektionerna för olika ämnen, dervid man, såsom det uppgafs, följde ordningen vid läraremötet i Göteborg. Härvid inträffade dock, att man glömt bort, det vid nämnda möte verkligen fanns en sektion för de s. k. öfningsämnena, nemligen musik, teckning och gymnastik, en glömska, som dock var förlåtlig, då något protokoll för detta möte ännu ej sett dagen och alltså sannolikt aldrig kommer till verlden. Mera anmärkningsvärdt var, att vid de för det nu ingångna mötet uppställda frågor dessa ämnen blifvit helt och hållet förbisedda. — Emellertid blef en sektion för dem bildad. På Tisdagsmorgonen klockan S sammanträdde dessa sektioner till särskilda öfverläggningar, språksektionen uti De la Croixs salong, de öfriga uti skiljda lokaler i seminarium för lärarinnor. Den stackars 6:te sektionen (för musik, teckning och gymnastik) var dervid ganska vanlottad. Det var tre Göteborgare allena, som uppehöllo densamma, intilldess de något sednare erhöllo förstärkning af en musiklärare. Stockhohns centralinstitut, musikens lärare och ritlärare — ja till och med sådana, som åtnjutit statsanslag för att i främmande länder studera den bästa method ör ritundervisningen — lyste genom sin frånvaro. Den lilla kohorten lät sig dock ej förfära. Den hade, hvad musiken angår, att stödja sig på ett godt anförande från läraremötet i Göteborg och fullbordade sitt betänkande i sammanhang dermed. (Påföljande dag afgåfvos korta utlåtanden rörande gymnastik och ritundervisning, sedan sektionen blifvit förstärkt med ännu en kraft från Göteborg, föreståndaren för Göteborgs musei ritskola). Huru de andra sektionerna verkade i sina öfverläggningar känner jag ej, men har sport, att på språksektionen många besynnerliga satser blifvit uttalade. När på Tisdagsmiddagen mötet höll sin första allmänna sammankomst, hade sektionerna i allmänhet ej mycket att referera, såsom naturligt var; men den 6:te sektionens referent var färdig med sitt musikutlåtande, och enär referenten derför var Handelstidningens utgifvare, så är han i rilllälle att derför redogöra. Efter att hafva citerat en väsentlig del at det anförande, som musikdirektören I. -andström afgaf vid Göteborgsmötet i sama ämne, yttrade sektionen: Af hvad sålunda blifvit ifrån det föregående säraremötet i minnet uppkalladt, framgår, att en nera genomtänkt method för musikundervisninven, omfattande tonkonstens ej blott öfning, utan k lagar, borde, om ej i lag stadgas, dock i prak:iken införas, till vinnande af en större enhet i etta vigtiga läroämne än nu är fallet, då hvarje Äärare måste handla på egen hand, utan all leding af någon föreskrifven lärokurs. Undervisningen i tonkonsten måste, likasom i ritkonsten, utla sig i sina bestämda stadier, hvilka omöjligt Lunna helt och hållet följa lärdomsskolans klas.or, utan kräfva sina egna afdelningar, bildade af Årjungar, som befinna sig på enahanda ståndpunkt detta ämne. Då det antal lärjungar, som kan i en lärare på en gång undervisas och öfvas, är gränsadt. måste lärarekrafterna och undervisaumestimmarne beräknas efter läromethodens storek, samt lärarnas löner ställas i ett någorlunda rättvist förhållande till deras arbetstid. Det fölov af sig sjelf, att musikskolan, erkänd och ordrad, äfven måste vara försedd med den materiel, ti instrumenter, noter. m. m., som är nödvändig ör dess bildning och utveckling. Det låter sig ej förneka, att ju erkännandet af esdå grundsatser innebär en ganska genomgri inde reform uti vår elementarundervisning, r dles när dertill kommer att mycket af hvad här hitvit sagåt om tonkonstens meddelande i skolan aller äfven om ritkonsten. Men denna reform hör till dem, som icke kan falla, och hvilken det derföre är skäl att utföra ju förr desto heldre. Ty det synes vara visst att den nation, som först erkänner och upptager tonkonsten, likasom ock ritlkonsten, ibland den allmänna bildningens och den offentliga undervisningens hufvudämnen, samt då samma gång behjertar vigten och nödvändigoten af den fysiska uppfostran till harmonisk Froppsutbildning — denna nation skall i afseende å själskraft, förståndets klarhet. hagens frimodighet och ädelhet — d. å. sann mensklig bildning öfvergå dem, som ställa skolans mål och 9 ift uti minneskunskapen, förenad, i. bästa fall, med en mer eller mindre ensidig förståndsöfning. — — ÅAV— —AA-.