sydost öfver östra delen af Löfsta samt hela Hållnäs socken in i Stocklolms län (i sydvestra ändan af Carlholmsviken och vester om Strömmareån synes detsamma likväl ej). Södra och sydvestra gränserna äro ännu ej fullt bekanta, men den sydligaste punkt undersökningarna i detta afseende hittills berört är vid Tors qvarn uti Hökhufvuds socken vid Olands-ån, der detta grus blifvit genom en kanalgräfning blottadt till mer än 20 fots mägtighet. Denna betydliga mägtighet låter förmoda, att dess södra gräns i dessa trakter ej så snart skall uppnås. Östra gränsen är Östersjön: det finnes både vid Öregrund och Östhammar. Detta Upländska kalkhaltiga krosstensgrus är i allmänhet finare och likasom mera söndermalet, än det icke kalkhaltiga gruset, men nar derföre icke inblandning af skarpkantiga större stenar och block. Ofta är dess färg nära hvit, hvarföre det på en och annan trakt fått namn af -hvitmo-. Inom Hållnäs socken framträder det ofta i dagen och bildar på flera ställen jordmånen i åkergärdena, men i allmänhet träffas det, likasom i Flfsborgs län, liggande under vanligt krosstensgrus. Dess halt af kolsyrad kalkjord har befun nits ligga mellan 15 och 18 procent: Bland rullstensåsar, som blifvit uppmärksammade inom Elfsborgs län, förtjena nämnas Borås. som framgår i Wiska-Nossa-dalen. Ulricesen i Åtrans dalgång, Wängaåsen inom Bredareds och Wänga socknar samt några mindre biåsar i Ods, Säms, Alboga och Fenneslunda socknar. I allmänhet är således i dessa trakter temmelig brist på godt väggrus. Aflagringar af mosand äro i allmänhet sällsynta och. obetydliga, med undantag af dem i Atrans dalgång, der sanden på sina ställen uppnår en mägtighet af 40—50 fot. Mosanden i denna dalgång är mer och mindre kalkhaltig och denna kalkhalt synes tilltaga alltmera norrut, på å ka sanden blir mera grusartad och uppfylld stenar, bland hvilka många bestå af silurisk kalksten. Lagerföljden är denna, nemligen öfverst temligen grusig kalkfri sand, dernnder gröfre kalkhaltig sand och underst en nära stoftsin hvit sand med stor kallchalt. Af s. k. srämmsand, en sandbildning af m ket yngre datum, finnas här stora massor äfven utbredda uti Ätradalen, der den hvilar dels på gyttja, dels på hvarfvig lera och mergel eller på mosand. Vid hvarje större våreller höstflöde öfversvämmas och tillökas ännu alltjemnt dessa aflagringar, hvarföre sådan mark icke gerna kan blifva föremål för någon odling, men i stället af — — naturen bildar ganska goda ängslägenheter. Så kallad snäckgyttja, en jordart, som med fördel kan användas till mergling, har blifvit anmärkt på åtskilliga ställen inom Elfsborgs län, t. ex. vid Munkån vester om Fristads hed, i den s. k. Björnmaden nära kyrkan (med en mägtighet af 3—4 fot) samt mellan Skälvik och Bäckalid, allt inom Fristads socken, likasom på flera ställen i Timmelheds, Dalums, Hellstads, Ods och Fenneslunda socknar, här likasom å förut nämnda ställen i botten af torfeller dymossar. Utredningen af de ländska bergarternas i så hög grad invecklade lägringsförhållanden, hvilka redan genom våra under de närmast föregående åren inom denna provins företagna undersökningar voro kända, har visserligen under det sist förflutna året i väsendtlig mån närmat sig sin lö ning. Men då u åtskilliga forskningar erfordras, innan det föresatta målet, en så vidt möjligt klar och tydlig bild af dessa förhållanden, sådane de nu framställa sig och sådane de ursprungligen med sannolikhet företett sig, kan anses uppnådt, vågar jag utbedja mig, att till ett annat år få uppskjuta redogörelsen derför. Samma önskan vågar jag framföra hvad beträffar de undersökningar, som sedan ett par år tillbaka pågå i trakten af Sala stad och grufva och hvilka säkert, genom den detaljerade utredning, som afses af der uppträdande bergarters lägringsförhållanden (granit, hällefinta, kalksten) skola gifva anledning till många vigtiga slutsatser till fromma så väl för vetenskapen, som för grufvedriften på stället. Såsom ett bidrag till tegrytornas bildningshistoria kan jag icke underlåta att här anföra följande faktum. För 8 då 9 år sedan anlades å Göta elfs östra strand vid Trollhättefallen, midt emot Toppön, det s. k. Öna pappersbruk (der träd males. för att användas såsom surrogat för lump). Driftvatten till bruket leddes från fven genom en ränna, som då vid tillfället helt och hållet utsprängdes i berget. Vid en nyligen Förgtagen utvidgning af bruket blef det också nödrändigt att förstora sagde ränna, hvarföre vattnet afdumdes och rännan torrlades förliden somdå uti dess botten visade sig tre små jä grytor af högst 1,5 fots djup och vid pass 0, fots diameter, med löparne (af trapp) ännu qvarliggande, alla väl afrundade och släta. Således hafva dessa små jättegrytor blifvit danade på den korta tiden af —9 år genom det i rännan framströmmande vattnet, ehuru den kraft, som under sådana förhållanden kan utvecklas, af mången torde anses allt för liten att förmå sätta i rörelse en sten och medelst densamma utsvarfra ett hål eller en fördjupning i berg Utom de egentliga geologiska undersökningarna stämmelse med den antagna plaäfv igningar blifvit utförda af en särskildt för detta ändamål anställd nivellör. Å Sammamlagda längden af alla under å ida höjdmätningar uppgår. till en st 7 mil. Som från ingen af de nyss förut här omnämnde större afvägningslinieraa uppgifter sannolikt ännu —— — —n-— A—— — —— —nf — — AA mA hå länge kunna komma att lemnas genom de geokartorna, utber jag mig att här få anföra några af de erhållna höjdsiffrorna 4 Af de å linien Westervik—Nässjö afvägda punkterna må således nämnas, i ordning från öster till vester: sjöarna Qvänern (27 fot öfver hafvet), Hjorten (65 fot) och Wångeren (S5 fot), omkring hvilka trakten innehar en höjd af vid pass 160 fot, Långsjön (1S2 fot), Kogaren (190 fot) och Yxnern (311,5 f.). kring hvilka sednare landets allmänna höjd uppgår till ungefär 370 fot, hvilken siffra, på ömse sidor om Wimmerby, hvars kyrka ligger 423 fot öfver hafvet, ökas till 620 fot, ehuru med 2:ne djupare nedskärningar för Stångäns flodbädd. den ena vester invid Wimmerby, i hvars närhet nämnde å infaller i sjön Krön (352,7 fot), den andra nordnordost om Pelarne kyrka, der åns höjd öfver hafvet uppgår till 390 fot. Härifrån uppkommer man till Pelarne kyrka (167 f.), i hvars omedelbara närhet en punkt är belägen, som, uppnående tu höjd af 822 fot, behe ar nästan hela den omgifvande trakten. Här ligger en Mossebosjön (65S f.) samt längre åt d vester Åsjön (401,8 f.). från hvilken sednare afävningslinien går utmed ett vattendrag, hvars höjd småningom ä tiger från nyss nämnde siffra till 703 fot vid Nöjdehult i Ilults socken, Jönköpings län. Vester härom möter man Skedessjön (T21 fot) och snart derefter en höjd af 964 fot, hvilken småmingom sänker sig ned emot Ikesjö (dess kyrka 716 fot och sjön norr invid staden 696 fot), hvarifrån det åter bär uppföre till 820 tot invid sjöarna Norra Wizxen (728 fot) och Södra Wixen (729 fot), mellan hvilken sistnämnde sjö och Nöm72 hnen (712 s.) höjden uppgår till 935 fot. Högsta höjden mellan Broarps gä tgifvaregård och N station utgör 1,075 fot. Sjön vester invid Nässjö station ligger 983 fot öfver hafvet. Å liniån EkesjöÖ-— Sommen — Grenna möta: norr om Ekesjö en höjd af 955 fot, norr derom W. Lägarn (695,5 f.), som vid Olstqp afbördar sitt vatten i O. Lägarn (666.7 f.), längre åt norr sjön Racklängen (61.5 f.) samt den betydliga Sommen (192,6 f5. Från möta: Säbysjön (538 f.). Noen (616 f.). Wenstern (633 1), Ören (661 f.): Bunnen (660 f.) samt slutleon Wettern (296,7 f.). ran afvägningen mellan Östersjön och Wenern Sommen går linien åt vester, hvarunder : — —— — — —— 1 1 hafva Möljande håjdsiffror erhållits, nemligen AspIonnoen NARE Paren 1110 f.. Norrbysj