sedan ni blifva upptagen ur Carenas gen, — och ni blifva förd hit. — Bueno, svarade spanjoren och försjönk åter i sin förra tystnad, medan Dido jemkade kuddarne och derefter satte sig på en pall nära fönsteröppningarne, dock så att hon alltjemt kunde observera den sårade. En kort stund derefter öppnades dörren och Gjörwell inträdde i rummet. Med en vink tecknade han åt slafvinnan att aflägsna sig och nalkades derefter bädden. De båda männens blickar möttes. — Den sårades ansigte uttryckte en sådan intelligens, att den verldserfarne köpmanne n genast märkte att han ej hade någon vanlig, rå sjöman framför sig. Han sade således med en viss artighet: — Je ig är egaren till det hus, der ni befinner er. Är ni i stånd att besvara några frågor? — Sennor, jag tackar er för den välvilja ni visat mig. Jag står till er tjenst. — Mitt namn är Gjörwell, fortfor köpmannen, — och jag var egaren till en del af det förolyckade fartygets last. — Hvilken befattning innehade ni ombord? — Jag var styrman. — Ert namn? — Jag kallar mig Figueras. — Ni är spanjor. Från hvilken trakt af Spanien? — Cadix. — Denna stad är mig kär, fortfor köpmannen, ty jag har sjelf tillbragt ett par år der. Kan ni nu upplysa mig något närmare om olyckshändelsen? — Jag har redan tillskrifvit guvernören att ni är sängliggande och ej ännu kan inställa er för att afge en redogörelse; men det vore bra om jag dessförinnan kunde lemna honom några närmare detaljer. — Sennor, hvad jag kan meddela är mycket litet. Vi anlände hit i går afton, som ni vet, efter en temmeligen snabb resa. Kaptenen hade