Detta var beläget i bottenvåningen och hade sina fönsteröppningar utåt trädgården, hvilken omgaf husets baksida. Ett lätt luftdrag spelade genom de nedfälda jalusierna in i det trefliga rummet, der vi på en tältsäng återfinna den spanske styrmannen, hvars bekantskap vi gjort redan den föregående natten. Hans mörka, bronsfärgade anigte, som nu ej skymdes af den bredbordade hatten, kunde med allt skäl kallas vackert, men det var en skönhet, som nästan ingaf fruktan. De täta, svarta ögonbrynen, de glänsande, djupa ögonen samt den något krökta näsan gåfvo hans ansigte en på en gång aristokratisk och energisk prägel. Hans hufvud omgafs af ett bandage, det täta skägget hade blifvit svedt, och den spjelade venstra armen uppbars på hans bröst af ett bredt band. Dessa voro de synliga spår, som nattens tilldragelser qvarlemnat hos honom. Han låg vaken, och hans ögon irrade omkring i rummet, likasom undrade han hvarest han befann sig. Detta var den tafla, som mötte gamla Dido, då hon åter inträdde i rummet. Oaktadt den sårade yttrat endast några ord till henne, tycktes den gamla slafvinnan dock känna en instinktartad respekt för honom, ty i det hon nalkades, frågade hon med dämpad röst: — Massa befalla något? — Figueras pekade på sin mun, och den gamla räckte honom genast ett glas sangari), som spanjoren begärligt förde till sina läppar. Gumman fortfor: — Min massa, — massa Verywell, komma hit om en liten stund för att tala med er. — Sennor Gjörwell? utbrast den sårade, — är det då hos honom jag är? — Ja, svarade negressen, — ni förlora sans, ) En i Vestindien allmänt bruklig dryck, tillredd af Madeira, socker, vatten och något muscott.