i hans ansigte dexlade osta och 1 några häftiga rörelser förrådde, att denna så kalla yta äfven dolde en inre eld. Men slutligen återvann han sitt vanliga lugn, och i det han fattade en ringklocka, ringde ham häftigt. En slaf inträdde genast i rummet. — Är Dido inne hos sjömannen, som fördes hit i natt? frågade köpmannen. — Ja, massa. — Tillsäg henne att genast komma hit. — Ja, massa. Slafven aflägsnade sig och Gjörwell återtog sina papper. Inom några ögonblick inträdde vår gamla bekanta från trädgården, den gamla Dido, och gjorde en djup knyck för sin herre och egare. — Massa kalla mig? sade hon. — Jag ville höra hur den sårade befinner sig, — Bättre nu sen brutna arm blifvit lindad Fremmande buckra) vara mycket tyst. Bara teckna åt gamla Dido, alldeles som förnäm massa. — Hvad sade doktorn? — Massa doktor säga allt vara snart bra, — ville tala vid massa, men massa vara nere vid Carenagen — — — Bra, afbröt köpmannen; nu tillbaka till den sjuke och vårda honom väl. Du förstår mig! — Ja, massa. Komma massa inte sjelf in och tala vid fremmande sjöman? Han vara alldeles redig, — kunna kanske omtala — — Gjörwell nickade. — Du har rätt gamla pratmakerska, jag har lust att besöka honom innan jag går ut. Och med en åtbörd aflägsnade han den nigande gumman, hvilken begaf sig tillbaka till sjukvunmet ) Negrernas benämning på hvita personer af lägre rang.