bland lasten några kaggar fint krut, bestämda til Cuba, hvilka han ej uppgaf vid visitationen, troligen emedan qvantiteten var så ringa, och emedan han ej ville ligga ute på redden. Omkring klockan tre i natt gick jag upp på däck, ty jag väcktes a att kaptenen gick och stökade i kajutan. Måhända han då var sysselsatt med krutet, detta är mig fullkomligt obekant. Straxt derefter inträffade olyckan. Att jag befann mig på däck räddade troligen mitt lif. Jag kände en häftig smärta i min arm och i mitt hufvud och befann mig i vattnet nära en spira. Halft medvetslöst fattade jag den och höll mig uppe tills jag bergades af båten. Sedan vet jag ingenting, blott att man gjorde mig några frågor, hvilka jag hann besvara innan jag förlorade sansen. — Var ni ensam på däck, då katastrofen inträffade? — Nej. Vakten var äfven uppe, men han befann sig för ut. — Huru många af besättningen hafva blifvit bergade, sennor? — Ingen enda utom ni? — Förfärligt! utbrast den sårade med ett omisskänneligt uttryck af fasa, — och detta genom en enda mans oförsigtighet! — Ja, olyckan kan ej förklaras på annat sätt. Gudskelof att den ej medförde ännu rysligare följder. Ni hade ej seglat länge med kapten Hodges? — Nej, detta var första resan jag gjorde med honom. — Och huru fann ni honom? — Kapten Hodges var en något brutal man, men han förstod sitt yrke. — Också min tanke. Men jag vill nu inte trötta er längre. — Hur befinner ni er? — Jag tror, sennor, att efter ett par dagar skall jag vara i stånd att inställa mig till ett förhör. Skadan i hufvudet är en småsak. — Det brådskar ej. Ni stannar i mitt hus tills ni blir fullkomligt återställd. Farväl nu, och