rade köpmannen, och rynkan mellan hans ögonbryn blef djupare, — men jag vill svara er uppriktigt: Såvida ej någonting utomordentligt inträffar, kan aldrig förhållandet mellan våra familjer blifva hvad det förr varit. Den unge kreolen fästade sina eldiga, mörka ögon på köpmannen och frågade: — Är detta ert sista ord, sir? — Ja. — Nå väl! utropade Gana lidelsefullt, — det utomordentliga skall inträffa; — jag skall tvinga er att skänka mig er vänskap, ty mitt lifs uppgift skall blifva att försona hvad de mina möjligen hafva brutit mot er! Ett fint, nästan gäckande leende krusade köpmannens tunna läppar, likasom en blek solstråle under en kulen Novemberdag. — Ni är ung, sir, och den enda återstående af er familj, annars skulle ni ej tala så. Ingendera at mina aflidna föräldrar yttrade sig någonsin med bitterhet om er; derför kan jag tala så som jag gör. Min unge sir, sade köpmannen med ett isande uttryck och steg upp, — vårt samtal har redan räckt alltför länge. Har ni något annat att iga mig? — — Nej sir, svarade Gana, som äfven uppstigit, — jag upprepar blott att jag skall uppbjuda allt för att vinna er vänskap! — Godt, hör nu äfven ni mitt sista ord, sir, återtog köpmannen, och hans ansigte antog åter ett uttryck af obeveklig hårdhet, — undvik att någonsin korsa min väg! — Farväl. i Härvid böjde han lätt sitt hufvud och satte sig åter vid sin pulpet. Den unge kreolen betraktade honom sorgset några ögonblick och aflägsnade sig derefter ur rummet. Gjörwell satt en stund orörlig utan att återtaga sin penna, Minnen från förflutna dagar seanistodo synbarligen för hans inre blick, ty uttrycket I Så