skap, som fordom förenade er och min sar, ocl hvilken å er sida så plötsligt förbyttes till en motsatt känsla. krt missnöje drabbade hela min familj, och med den rättighet, som tillkommer hvarje anklagad, ber jag er nu att få veta denna missämjas orsak, hvilken aldrig blifvit mig meddelad. Se der den tjenst jag ämnar utbedja mig af er. — Och hvarför vill ni veta det? frågade köpmannen kallt, i det hans skarpa, grå ögon tycktes vilja forska i djupet af den unge mannens hjerta En lätt rodnad öfverflög Ganas kind, då han svarade: — Emedan jag ej kan uthärda den tanken, att min far måhända begått någon olörrätt mot er utan att godtgöra den. Om detta är fallet, är det både min pligt och min innerligaste önskan att få fullgöra hvad min far försummat. Gjörwell betraktade Gana alltjemt med ett iskallt uttryck och svarade med en lindrig ironi: — Tillåt mig fråga, sir, hvarför ni just nu och så plötsligt blifvit så försonligt stämd? Gana kände sig sårad, men han svarade lugnt: — Jag har länge hyst denna afsigt, men först nu, sedan jag blifvit myndig, har jag ansett mig böra utföra den, ty jag vill ej längre vara hatad af en man, som jag högaktar. — Min unge sir, återtog Gjörwell med ett uttryck af oblidkelig hårdhet, — missämjan mellan er herr far och mig var af fullkomligt enskild natur. Er familj är mig ingenting skyldig, ty lyckligtvis hafva vi numera inga förbindelser med hvarandra. — Jag hatar er ej, ty ni är och skall för mig alltid blifva fullkomligt likgiltig, såvida, — tillade han nästan hotfullt, — ni ej söker öfverstiga den skiljemur, som för alltid är upprest mellan oss. Var då denna missämja så stor, att den sträcker sig på andra sidan grafven? frågade Gana med ett innerligt, smärtsamt uttryck. — Jag tänker ogerna på fordna obehag, sva