Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1866, sida 1

ännu några ögonblick. Skiljd från dig förefaller lifvet mig dystert och öde; blomman har ingen doft mera, smärtans frostnatt genomkyler mitt hjerta. Är det då en straffvärd handling att bereda en menniska några lyckliga ögonblick? — Fåfängt söker du att nedtysta den förebrående stämman i mitt inre. — Du sätter då din fars blinda fördom öfver din kä — Nu är du orättvis, Giulio, sade Alma förebrående, — ser du mig icke här? — Åter måste jag bedja dig om förlåtelse, min älskade, men kärleken är egoist. — Säg, när får jag återse dig här? kom ihåg att detta är min enda lycka! — Giulio, sade Alma allvarligt, ehuru hennes röst darrade; — begär ej något nytt möte; det smärtar mig endast, ty jag måste afslå det. Endast den yttersta nödvändighet kan förmå mig att förnya det steg jag i afton tagit. Sålunda samtalade de båda unga ännu en god stund; tiden förflöt omärkligt för dem båda, men slutligen uppreste Alma sig och sade: — Nu måste vi ovilkorligen skiljas, se, månen börjar redan sänka sig, och natten är långt framskriden. Farväl Giulio och verka för vår lycka. Suckande uppsteg den unge mannen och förde Almas hand till sina brännande läppar; — han kunde ej förmå sig att släppa denna lilla mjuka hand; han qvarhöll den ännu mellan sina, — då plötsligt en ofantlig eldkolonn uppsköt hkt en jätteraket från Carenagen, en dof knall hördes i detsamma, och derefter höjde sig en tät, grå molnsky mot den blå, stjernströdda himladomen. De båda unga stodo mållösa af fasa, och negressen hade nedsjunkit på sina knän i den tanken att verldens yttersta timma hade slagit. i Men inom några ögonblick: hördes rop och sorl af-röster; menljiskornaki staden: störtade yrvakna ur sina boningar, och äfven i Almas bem uppstod en allmän rörelse. :