Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1866, sida 2

ÅUIMGIIII8 I DerUN. Göteborg den 18 Juni. Kriget kan nu sägas vara öppnadt. sterrike och dess bundsförvandter Bajern, Wiirtemberg, Sachsen, Hannover och flera af de öfriga tyska staterna stå under vapen för att upprätthålla den kränkta förbundsrätten eller försvara sin egen hotade tillvaro. Att deras trupper skola kooperera med hvarandra är otvifvelaktigt, och att de, på grund af förbundsdagens beslut, skulle öppnat kriget, om de icke blifvit derutinnan förekomna af Preussen, synes äfven sannolikt. Under sådane förhållanden har preussiska regeringen funnit det ättre att förekomma än förekommas. Det gällde att i främsta rummet göra Hannover oskadligt, och för detta ändamål haiva reussiska trupper, såsom det vill synas, från tvenne håll, från Holstein och Westphalen, inbrutit i detta dand, hvars hela arm, 25,000 å 30,000 man, skulle råkat i fara att blifva tillfångatagen, om den icke på förhand, beledsagad af konungen, kronprinsen och statsskatten, dragit sig tillbaka på sin reträttlinie mot Kurhessen, sedan jernvägarne blifvit upprifna bakom den. Enligt de sednaste underrättelserna befann sig hannoveranska armeen i Götingen, hvarifrån det blir den en möjlighet att repliera på de österrikiska, bajerska och sydtyska trupper, som koncentrerats i Aschaffenburg. Anmärkningsvärdt är, att ännu i det ögonblick preussarne inryckte i Hannover fejden mellan regeringen och folkets representanter derstädes pågick; deputeraden v. Benmihsen hade nämligen d. 15 dennes i det liberala pariets namn påyrkat ministrarnes afskedande, emedan de tillstyrkt Frankfurtereslutet om förbundskontingenternas mobilisering, ett beslut, som af v. Bennigsen och hans parti, betecknas såsom vådligt för Hannovers sjelfständighet och förbundets bestånd. I Hessen-Kassel är förhålandet detsamma: ständerförsamlingen derstädes antog d. 15 på Billhofshausens förslag, med 35 röster mot 14, ett beslut af samma syfte som Bennigsens. Samtidigt med angreppet på Hannover hafva preussarne inryckt i Sachsen, oh om det bekräftar sig, att äfven österrion dit sachsiska gränsen, kan det icke dröja länge innan man derifrån sår höra omtalas en blodig sammanstötning. Händelserna hafva under de sistförflutna dagarne följt hvarandra med brådstörtad art. Samma dag som preussarne besatte Harburg på hannoveranska området, afgingo från Berlin till Dresden, Hannover och Kassel ultimata, erbjudande ett slags tvångs-allians med förklaring, att i händelse af vägran eller inom 48 timmar uteblifvet svar, kriget anses förklaradt. Ännu före samma dags slut hade Sachsen och Hannover förkastat detta ultimatum och preussiska trupper inbrutit för att besätta dessa länder. Det var endast dagen förut, den 14 dennes, som förbundsdagen med 9 röster mot 6 fattade det ödesdigra beslutet att mobilisera tyska förbundets trupper för att återställa sin af Preussen i hertigdömena kränkta rätt, ett beslut som af Preussen besvarades med dess utträde ur förbundet, hvarigenom detta faktickt blifvit sprängdt. Öfver ruinerna af denna byggnad, ett monument af Metternichs och konsorters statsmannavishet, skola nu de ärarne framstorma mot hvarandra nde brödrafejd. Det är för det nittonde århundradets Europa en vanärande företeelse, att detta krig, som efter all sannolikhet skall blitva ett af de mest ödeläggande, framkallats af usla kabineitsintriger tvärtemot de fredsälskande folkens önskningar och — om man afser från Italiens rättmätiga anspråk på Venetien — ej kan motiveras af högre hänseenden. Men detta oaktadt är det väl möj!igt, att det skall bära äfven goda frukter för nationernas frihet. Det innebär i hvarje fall för folken en vältalig varning mot ett sålaut statsskick, som möjliggör för furstar och hof att för sina egoistiska syftemål illintetgöra deras välfärd.