Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1866, sida 2

rosenröda munnen och den fina, liga hyn, som i detta ögonblick purprades af e skär rodnad. — Vår tid är knapp, svarade Alma, — jag kan stanna här endast några minuter, säg mig så ledes, hvilka äro dina planer? — Jag är ung, oberoende, har nyss blifvi myndig, vet ej en enda handling under min lefnac hvaröfver jag behöfver rodna, och jag ämnar sägs din grymme far allt detta, då jag hos honom öppet anhåller om din hand. Jag vill ej vänta längr och dölja min uppriktiga kärlek, likasom brottslingen sitt brott. — Vid dessa ord hade den unge mannen stigit upp samt aftagit hatten och skakade trotsigt de täta, svarta lockar, som omsvallade hans panna. Alma betraktade honom med en blandning af ömhet och stolthet samt svarade, i det hon skakade sitt sköna hufvud: — Brushufvnd! Detta vore att tillintetgöra hoppet, som ännu återstår oss. Hvad tror du min far skulle svara? — Rörd af min öppenhet och värman af min ärlek, skulle han emottaga mig som sin son. — Du har då glömt den olyckliga missämja, som i vår tidigaste barndom uppstod mellan våra förr så innerligt lierade familjer. Min far skulle då få visshet om hvad han nu inte ens kan föreställa sig, och skulle säkert skicka mig härifrån för att hindra allt vidare sammanträffande mellan oss. Du känner hans oböjlighet; endast tiden och din egen klokhet kunna öfvervinna den. — Ja, jag känner tilräckligt hans oböjlighet, som förleder honom till den orättvisan att utsträcka sitt hat till den fordne vännen äfven på hans son. )ch jag vet icke ens hvad som ådragit min familj lans hat. Mina aflidna föräldrar meddelade mig let ej. — Men det finns en utväg att besegra denne ernhårde man. : (Forts.)