väsendtligen af vigt att genom en rundaskrifvelse till de diplomatiska agenterna i utlandet lemna upplysning om den ide, som min regering föresatt sig att bringa inför den europeiska rådsförsamlingen, samt om den hållning, som den tänker intaga gentemot de händelser, hvilka nu förberedas. Detta meddelande skall ställa vår politik i en rätt dager. Om konferensen kommit till stånd, å hade Edert språk måst vara klart och tydligt. Ni hade i mitt namn måst förklara, att jag skulle tillbakavisa hvarje tanke på utvidgning af franska området intill den europeiska jemnvigten rubbades från on annan sida. I verkligheten skulle vi endast kunna tänka på en utvidgning af våra gränser, om Europas karta ändrades till uteslutande fördel för någondera af stormakterna och om någon af de till Frankrike närgränsande provinserna fritt önskade att få ansluta sig till oss. Så länge icke dessa omständigheter inträda, håller jag det värdigare för vårt land att framför sådana landvinningar föredraga den oskattbara fördelen att lefva i godt förhållande med våra grannar, i det vi respektera deras oberoende och nationalitet. Intagen af dessa åsigter och utan något annat mål för ögonen än fredens upprätthållande, hade jag appellerat till England och Ryssland, för att gemensamt rikta ett försoningens ord till de tvistande parterna; den enighet, som rådde mellan de neutrala makterna, borde redan i och för sig hafva varit en pant för Europas säkerhet. Dessa makter hade lagt sin stora opartiskhet i dagen, då de fattade beslutet att inskränka diskussionen i konferensen till endast de sväfvande frågorna. För att lösa dessa frågor, anså för nödigt att beröfva dem den diplomatiska slöja, som höljde dem, och att taga i allvarligt öfvervägande så väl furstarnes som folkens legitima önskningar. Den konflikt, som yppats, har tre orsaker: det illa begränsade geografiska läget af Preussen, Tys! lands s an efter en politisk omgestaltning. mera öfverensstammande med nationens bellof, och nödvändigheten for Italien att försäkra sig om sitt nationella oberoende. De neutrala makterna kunde icke vilja inblanda 2 i de fremmande staternas inre a: gelägenheter. Trots detta hade de hof, hvilka tagit del i affattningen af den tyska förbundsakten, rättighet att profva huruvida de begärda forändringarne icke voro så beskaffade, att den bestående ordningen i Europa riskerades Hvad oss beträffar, skulle vi för mellanstaterna i tyska förbundet hafva önskat en innerligare förbindelse, en kraftigare organisation och en mera betydande rol, för Preussen mera likartighet och makt i norden, för Österrike upprätthållandet af dess höga ställning i Tyskland. Vi skulle dessutom hafva velat, att Österrike emot en billig ersättning måtte afträdt Venetien till Italien; ty om Österrike i förening med Preussen och utan hä 1852 års fördrag fört krig emot Danm yska nationalitetens namn, så synes det mig vist, att det i Italien måste erkänna samma p cip, derigenom att det fullständiggjorde halföns oafhängighet. Dessa äro de idser, som vi för betryggandet af Europas lugn skulle hafva försökt att göra gälande. Nu är att befara, att endast vapnen komma att afgöra deröfver. Hvilken hållning anstår Frankrike gentemot dessa eventualiteter? Skola vi betyga vårt missnöje, emedan Tyskland finner, att 1815 årg fördrag ej förmå tillfredsställa dess internationella sträfvanden och upprätthålla lugnet i dess inre? I kriget, som står i begrepp att utbryta, hafva vi blott 2:ne intressen: bevarandet af jenmvigten i Europa och upprätthållandet af det verk vi i Italien hulpit till att uppföra. Men är icke Frankrikes moraliska kraft tilläcklig att häfda detta dubbla intresse? skall det ej blifva nödvändigt att draga svärdet för att gifva gehör åt ordet? Jag tror det icke. Om trots våra bemödanden fredsförhoppningarne icke förverkli å äro vi icke desto mindre genom de i striden invecklade hofvens förklaringar försäkrade om, att, huru kriget än resulterar, ingen af de frågor, som intressera Frankrike, kommer att lösas utan Frankrikes bifall. Förblifve vi alltså i en uppmärksam neutralitet och starke genom vår oegennytta, lifvade af den uppriktiga önskan, att Europas folk må förgäta sina stridigheter och förena sig för det enda målet: civilisationen, friheten och framåtskridandet! Förlitande oss på vår rätt, må vi förblifva lugna i vår styrka! Jag beder, att Gud må taga eder, hr minister, i sitt nådiga beskydd. Napoleon. Detta bref upplästes i lagstiftande församlingens möte d. 19 dennes af statsministern Houlker och upptogs af folkrepresentanterna med lifliga bisallsrop. Statsministern tillfogade, att kammaren, efter att hafva hört denna skrifvelse, utan tvifvel skall finna diskussionen af de tyska och italienska angelägenheterna öfverfödig. Ja, Ja! ropades från alla sidor, och ehuru Thiers, Jules Favre och Alfred Leroux försökte få debatten öfver de utländska angelägenheterna fortsatt, antog dock kammaren dess afslutande med 202 röster mot 34. STORBRITTANIEN: Regeringen emottog d. 12 dennes ett telegram från Wien, enligt hvilket Österrike betraktar preussarnes åtgärd att häkta landtdagskommissarien Lesser såsom krigsorsak.