Den sör-historiska tiden, belyst genom gamla fornsaker samt seder och bruk hos nu lefrande vildar. III. Den framställning, som vi ofvanför hafva lemnat af hr John Lubbocks arbete, såvida som det rörer den period, hvilken föregått metallernas användande af menniskan, skulle svårligen blifva fullständig, om vi förbiginge det kapitel, som afslutar resonnementerna öfver menniskoslägtets ålder. Vi hafva framhållit de vigtigaste fakta och läsaren må för de öfriga rådfråga sjelfva arbetet och bilda sig ett sjelfständigt omdöme. Efter en omsorgsfull och väl utford framställning öfver Sommedalen, i geologiskt hinseende, hvarest dessa ryktbara aflagringar förekomma, tillägger han: Dalens botten var slutligen fulländad; klimatet har småningom börjat likna vårt nuvarande, och, vare sig tillfölje af denna förändring eller kanske äfven af menniskans oemotståndliga inverkan, så blefvo de stora tjockhudade djuren alltmer sällsynta. Under: förandrade forhällanden aflagrade floden, som ej längre kunde till hafvet nedföra de från stranderna nedfallna fina partiklarne, dessa i dalen och höjde på så sätt dess botten, i det den hämmade strammens hastighet och bildade vidsträckta sumptrakter, i hvilka tjocka lager af lera så småningom utfälldes. Vi hafva tyvärr ej någon säker grund för beraknandet af denna formations ålder, men man kan antaga att en betydlig tid måste hafva åtgått till bildandet af en massa, som sträcker sig mer än 30 fot djupt. Det är i dessa aflagringar vi finna lemningarne från den neolithiska eller yngre stenperioden. Af grafvarne vid S:t Ackeul, af romerska qvarlemningar, funna i lerans öfversta lager, ungefär vid flodens nuvarande yta, veta vi att hela 1500 år knappt förmått åstadkomma någon förändring i dalens gestalt. I leran och till ett djup af 15 fot finnas uti alluvium vid Abbeville lemningar efter en stenålder, hvilken vi, att döma af undersökningarne i Danmark och Schweiz, måste anse vara af så hög ålder, att årtusenden måste tagas till enhet vid angifvandet af densamma. Men alla dessa lemningar äro yngre än sjelfva dalen; hvilken ålder skola vi då tilldela de menniskor, som lefde när Somme började sitt stora arbete? Ingen, som ej sjelf har stått på höjderna vid Lincourt, Pequigny eller andra dalen beherrskande punkter, kan ens approximativt ange den tid, som erfordrats för dess daning; ej heller, det är jag förvissad om, skall någon geolog återvända från ett dylikt besök, utan att känna sig öfverväldigad vid tanken på de förändringar, som egt rum, och den ofantliga tid, som måste hafva förflutit sedan menniskans första uppträdande i vestra Europa. Hvad beträffar perioderna inom stenåldern och de verktyg, som förekomma derunder, så är det två slag af dessa qvarlemningar, som måste tagas i betraktande. Båda tillhöra hafsstranden: kustfynden, som de blifvit kallade, och musselhögarne, hufvudsakligen de Danske. De förra ntgöras af groft arbetade redskap, hvilka upptäckts endast på vissa lokaler utmed kustens fordna sträckning och, enligt förmodan, hufvudsakligen användts till fiske. Vanligen hafva de legat under en skyddande betäckning af sand och äro således ej att söka på de ställen, hvarest hafvet skurit in i stranden. Äfven i England hafva på några få platser fynd gjorts liknande dessa. De utgöras af viggar, yxor, prylar och skaf-knifvar samt, som man kunde vänta, en proportionsvis stor mängd oregelbundet formade flintsplittror, dessutom not-sänken eller slungstenar. De i musselhögarne funna flintverktygen likna dem från kusterna och förekomma i stor mängd. Mer än tusen dylika hafva framskaffats ur hvardera af de tvenne musselhögar författaren sett, och det oaktadt endast en obetydlig del af dessa blifvit undersökt. De äro lemningar från en tid, under hvilken innevånarnes hufvudsakliga föda utgjorts af skaldjur jemte fisk och villebråd. Ilvarje ben, som hittats uti dem och innehållit märg, har blifvit klufvet på det för dennas uttagande mest lämpliga sätt. Författaren finner af den berättelse om folket på Eldslandet, som Darvins dagbok innehåller, att ett liknande sätt att gå tillväga der ännu kan iakttagas. ,Innevånarne, säger han, lefva hufvudsakligen af skal-djur och äro tvungne att ständigt byta om vistelseort, men vända efter vissa mellantider åter till samma platser, hvilket kan synas af de stora, stundom till flera tons vigt uppgåhögar af snäckskal de lemnat efter sig. Men de gamla danska fisklägena lemna ej något spår af kannibalism, som man funnit hos ofvanbeskrifne Eidsländare, oaktadt deras bebyggare ej synas haft någon kunskap om åkerbruket och följaktligen tidtals måste lidit på fedoämnen, som kan syna deraf, att de tillfålligivis spisat köttet af varg, raf och andra rofdjur. Man har gjort den beräkning, att hvarje kubikfot af skalhögarne skulle innehålla 10 å 12 ben. Från den vid Havelse erhöllos under en enda sommar 3,500 af däggdjur och mer än 200 af fogJar, utom en nästan oräknelig mängd fiskben, hufvudsakligen tillhörande sill, torsk, flundra och ål. De ifrågavarande högarne antogos länge vara subfossila bankar, men professor Steenstrup iakttog, att de skal, hvaraf de nästan helt och hållet bestå, ej voro lemningar af djur i olika åldrar, hvilket naturligtvis skulle vara händelsen i på vanligt gätt tillkomna aflagringar. och att de utgjordes af