— Don Batista! utropade Ramos och fattade hans hand samt tryckte den hjertligt. — Hur skola vi någonsin kunna bevisa er vår tacksamhet? — Tacksambet? svarade den unge mannen. — Jag har länge nog varit er gäldenär. Nu skola vi framför allt lossa den här olycksaliga menniskan, fortfor han skämtsamt för att afböja vidare tac gelser. — Gode Gud, så denne Nygranadiensiske kommissarie ser ut! Men här är hans makt förbi. Vi äro inom Ecuadors gräns, och den plats vi nalkas är i händerna på ett engelskt kompagni, efter hvad jag hört. Hvad skola vi göra med den eländige gymaren? Medan han talade hade han lossat banden, hvilka fängslade fångens armar och händer, hvarefter Fosca uppreste sig mödosamt. Han såg verkligen ohygglig ut. Hans ansigte var betäckt af stelnadt blod och smuts från bäten, hans rock samt skjorta sönderrifna, och hans lömska blick flög skygg från den ena till den andra. — Vid Gud, log Baptiste, jag vet hvad jag gör. Jag saknar för ögonblicket sysselsättning, och jag skall visa den här ynkliga figuren för penningar här i San Lorenzo. Entre ett halft skålpund kakaobönor eller ett dussin Esmeralda-cigarrer. — Ni har nu makten, hväste fången mellan tänderna, men det skall komma en tid, då ni skall stå till ansvars för denna behandling. Jag är nygranadiensisk tjensteman, och presidenten Franco i Ecuador skall inte tåla att jag behandlas så. -President Franco skall snart nödgas tåla mycket mera, log Baptiste föraktligt. — om de inte redan hafva kört honom ur landet. Men fred nu. Du har förargat