Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 2

åra och frågade om de icke nu måste falla af venster mot land. — Om vi hade flod, sennor, eller sutto i en kanoe, sade ja tgå: 1, svarade Baptiste ännu med undertryckt stämma, ehuru hvarje ljud från deras förföljare redan för längesedan hade upphört. — Men med den här båten kunna vi tryggt våga oss omkring Punta Manglares, ty annars hade vi ett långt oc h hevärligt stycke att ro emot Mira. Framåt, sennorita! Rätt fram, till dess vi uppnå skogen, hvilken ni kan se der borta som en mörk strimma framför er. Ett litet stycke derifrån komma vi ut i öppna sjön. — Och känner ni vägen? — Som min sicka. Åter rodde de tysta framåt, ty under maglareträdens skuggor erforo alla en känsla mu oro, likasom kunde eu förföljande bat framskynda från hvarje vrå och afskära dem vägen till räddning. Men de hade ingenting mera att frukta, och knappt en half timma derefter förde den hastigt utströmmande ebben dem mellan en med manglareträn beväxt, lång ö samt den utskjutande landtungan, och några minuter derefter gungade deras båt på I Ssilla occanens läng ickta vågryggar. Lyckligtvis funno de här icke längre den starka sydvind, som Baptiste hade fruktat, och hvilken skulle hafva nödgat dem att invänta floden och åter inlöpa i. den sista 3?da för att derifrån uppsöka kanalen. Vinden hade mojnat ut, och endast dyningen höjde och sänkte sig med den framilande båten. i Till venster visade sig för dem en så underbar. syn att allas blickar ovilkorligen Åteedigt, ty der skummade brännin