Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 2

hala tiden med ett osäkert skjutande utan heldre göra sin båt flott. Då svarade åter några skott från den förföljande båten, och de strandade soldaterna skreko såsom svar så högt de förmådde. . — Håll nu åt venster, sennora! ropade Baptiste. — Bort mot manelaretråden. Der är djupt vatten tilldess vi hinna till nästa punta. Den ligger inte långt borta, och då vi hafva Miras andra mynning bakom oss, äro vi räddade. Männen ansträngde sina krafter till det yttersta, och sjelfve Pedro gjorde oerhörda ansträngningar, ty han tycktes sjelf icke vara serdeles hågad att återvända till den nyss lemnade krigstjensten. Tydligt kunde de ännu en gång höra ropen från de båda båtarne; äfven årornas knarraude urskiljde de, men förföljarne, som ej tycktes så noga känna terrängen, blefvo synbarligen rådvilla om den riktning, som den. flyende båten hade tagit. Kanske fruktade de äfven att med ebben drifva till sjös. En fjerdedels timma derefter herrskade på vattnet en dödstystnad, som endast afbröts af årornas sakta plaskande. — Flyktingarne voro räddade. SISTA KAPITLET. I Pailon. De voro räddade, men ännu alltjemt arbetade årorna framåt, och båten ilade snabbt utefter den mörka stranden. Nu hade de uppnått Miras mynning, och i mörkret föreföll den nästan som öppna hafvet. Don Joss hejdade verkligen sin,