Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 2

miga manglares, förde rätt i söder till den lilla fiskarbyn San Lorenzo. Den unga frun hade vaknat, och vid den stilla friden omkring sig samt i medvetandet af fullkomlig säkerhet höjde hon sitt hjerta till Gud och bad sakta, men andaktsfullt till den Allsmäktige, medan hon tryckte sitt barn, sin lilla Adrienne, intill Men hvilket underbart ljud omkring henne? Likt en aflägsen orgelklang träffade det hennes öra, sakta vibrerande i fulla, melodiska accorder. Och då hon häpen lyssnade till de egendomliga ljuden, föreföll det henne nästan som om de hade framträngt till henne ur hafvets djup. — Det kunde ej vara någon villa. Tätt under båten ljöd det, nu något åt höger, nu ill venster, och då hon lutade sig öfver båtkanten, hördes ljuden fylligare och tydigare. — Då uppgick solen derborta öfrer det gröna löfhafvet och göt sitt ljus sfver den glittrande, spegelblanka viken. -Hör ni orgeltonerna, sennora? fråsade Baptiste. — För Guds skull, hvad är det? — Det är Pailons sjungande fiskar, återog den unge fransmannen, hvilka just nu vålla sin morgonkonsert. Då han uppreste sig, strömmade solljuet öfver hans ädla, vänliga ansigte, och len unga frun betraktade honom frågande. — Känner ni mig ännu inte, sennora? rågade den unge mannen hjertligt. — Inte e heller, sennor Ramos? Har jag då förndrats så mycket, eller har ni helt och ållet glömt den stackars sjömannen, som i vårdade så omsorgsfullt i ert hus i zuenaventura?