Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 2

— Det vore ingen synnerlig skada, sad Baptiste torrt, — men gerna för min skull Han skall nog hålla sin mun, ty annar: göra vi processen kort med honom ocl kasta honom öfver bord. Det bästa vore att sätta ut honom på någon af manglare uddarne; der kunde han roa sig med at tjena till föda åt de otaliga musquitos. — Men medan han talade, lutade han sig ned öfver fången och tog halsduken wu hans mun. Fosca andades tungt, men han yttrade ej det minsta. Hotelsen hade verkat, ty att utsättas bland manglaresnåren ) var detsamma som en förfärlig och säker död. Sålunda gungade de allt längre framåt. Brisen var visserligen svag, men dock tillräcklig för att drifva båten framåt, till dess slutligen molnen började glesna vid den östra horizonten, som bildades af det jemna låga landets grönskande löfgördel. Dagen inbröt, men atmosferen i detta luftstreck är nästan aldrig klar och molnfri, synnerhet ytterst sällan om mornarne. Öfver skogen hvilade en gles dimma alstrad af de fuktiga dunster, som oupphörigt uppstiga derifrån. Men framför dem äg inloppet till Pailon, — det första och nordligaste nybygget i Ecuador, — på den venstra landtungan (egentligen en ö); snart unde de urskilja de särskilda fiskarhydlorna. Floden steg derjemte åter, och framhifna deraf inlöpte de vid den första morsongryningen i den breda, herrliga kanal, om, på båda sidor tätt infattad af lumares äro egentligen trädlika sjöväxter, a endast på de punkter af landet, der afsvattnet kan skolia deras rötter. Deras jordnån är gyttja, och intet annat lefvande väsen än rabbor och musquitos uppehåller sig bland dem,