Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 2

henne handen, — gå nu för ut. — Var inte rädd, jag stöder er. Jag räcker er derefter barnet, och ni beger er helt obekymrad till hvila. Ni behöfver sofva och lilla Adriana ätven. — Men hvem är ni, sade frun nu, i det hon följde hans anordningar, — som vågade ert lif för oss, och nu äfven visar er så vänlig mot oss? — Då dagen inbryter känner ni kanske igen mig, log Baptiste. — Öfverlemma nu allt åt oss. Af sin åra bildade han nu en liten mast, af ett lakan gjorde han ett segel, en annan åra begagnade han till spri, och då han hade anhalat och beslagit skotet, kände de snart att linnet fångade vinden och verkade. Nästan lika så hastigt som förut medelst årorna, men fullkomligt ljudlöst och framdrifven liksom af en gunga, ilade båten öfver böljorna, och den unga frun, med sitt slumrande barn på armen, hade snart fallit i en lugn sömn, emedan hennes krafter voro uttömda genom nattens tilldragelser. Pedro, den arme stackaren, som hade rott för sitt lif, kände sig äfven så dödsmatt att han, efter Baptistes befallning att taga in åran, sjönk tillbaka mot en madrass och insomnade ögonblickligen. Och allt längre bort, nu rakt mot söder, derefter litet mot öster, styrde Rhtiste båten. Men bredvid honom vred sig den eländige kommissarien i så synbara plågor, att sjelfve Ramos slutligen kände medlidande med förrädaren och sade sakta: — Kunna vi inte nu taga åtminstone kafveln ur hans mun? Jag fruktar att han: 3