Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 2

gen, även vid lägsta vattenstånd, öfver och emot de öppna sandreflarne och kastade sina fosforskimrande böljor, hvilkas hvita kammar glänste och blixtrade som smält guld, dundrande mot stranden. — Och oupphörligt förnyades denna scen. Så snart en störtsjö sönderbröts i tusendetals blixtrande gnistor, bildade sig bakom densamma en ny, som svällde allt mer och mer och tycktes vara genomväsd af gnistrande eldstrimmor, till dess den höjde sig, krossades och dervid kringkastade ett verkligt eldregn. — Huru förfärligt skönt det är! hviskade den unga frun, ehuru hon med skygga blickar betraktade det storartade skådespelet, ty då en ny våg höjde sig, tycktes det som kom hon allt närmare till densamma, och som om en väldig ström omärkligt, men säkert drog henne dit bort. — Drifva vi inte dit bort? frågade hon slutligen. — Nej senora, sade Baptiste vänligt. — Var inte rädd! Elementerna äro nådigare än menniskorna emot oss. Jag fruktade en stark sydvind, som skulle hafva erbjudit oss svårigheter att löpa förbi här, men i dess ställe höjer sig, som jag nu känner, en lätt sjöbris, och med den kunna vi inrätta oss beqvämare än hitintills. Var god och behåll styret ännu en liten stund, men håll inte längre ut till sjös utan på samma distans från bränningen som nu. så skall jag arrangera litet besvämare i båten. Han nedlade sin åra, steg öfver effekterna, hvilka han samlade midskepps, samt utbredde en madrass för ut så att den bildade ett slags tråg. — Se så senora, sade han derefter vändet han gick tillbaka och räckte