Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 1

er vattenytan, gynnad af Miras ebb och ström. Seco! sade då en tydlig röst. — Caracho, Basilio! Jag sade ju genast att vi ulle stöta på grand hör Nu sitta vi der. Ut med ev, så mt vi få lådan tlott igen. De sitta fast! Framtiste, — och åter föllo årorna i vattnet, bibehållande den förra riktningen för att komma utom håll från skjutvapnen. Karlarne i den andra baten hade för ögonblicket tillräckl 2 med sin egen belligenhet 1 om något annat. De hadle ötver bord för att draga den derigeno m lättade båten at sanden och ut i djupt vatte Tydligt kunde fiyktingarne höra karlarnes eder och plaskande Men emedan deras hufvuden voro så nära vattenytan, måste dock ni gon af soldaterna hafva märkt den förl farande båten. Plötsligt blef allt stilla, och en röst ropade straxt derefter: — He da! Är det inte en håt? Intet svar följde. — Caracho! Hvaiför svara ni inte? — Skjut, Pablo! — Framåt, för den Heliga Jungfruns skull! ifrade Baptiste. — De äro ännu inte slott. INarje ärtag bringar oss utom håll från deras fördömda gevär. Det dröjde omkring två minuter innan de såägo blixten från det t afskjutna geväret. men dessa spanska afkennlingar äro icke irdeles goda skyltar, daliga gevär bade de äfven, och att i mörkret hälla på en båt är en svår sak. Kulan nedslog i vattnet minst fyra eller fem alnar till hö om flyktingarne, och intet vidare skott följde. Manskapet ville synbarligen ej fört, hviskade Bap