Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 1

Derigenom att Theresa kallades akterut. ade båten vunnit mycket i hastighet, ty hogen höjde sig. Men sjömannens skarpa ira hade redan uppfattat årslagen från len förföljande skeppsbåten, ehuru han relan icke mera kunde urskilja skonerten mot manglareskogens mörka bakgrund. Endast de röda lanternorna syntes ännu. : — Nu för våra lif! ropade han och fattade en åra, medan sennoran hade tagit styret och ej lofvat för mycket, då hon försäkrade att hon kunde sköta det. — Håll förrn rätt emot den klart lysande stjernan; — det är Venus, och må hon bringa oss lycka i qvöll. Hädanefter yttrades ej ett ord mera. De fyra mäinnen rodde tysta men af alla krafter, ty de visste att endast den största hastighet kunde rädda dem. Då smattrade tre skott från den förföljande baten. Store Gud, de skjuta! ropade frun. — Lägg barnet på botten af häten. Tneresa. — Inte hitåt, lugnade Baptiste henne, emedan han hade sett blixten från gevären. — Det är omöjligt att de redan kunna urskilja oss, så vida icke de ljusa sängkläderna förråda OSS. Kasta dem öfver bord, bad Ramos. — Visst inte, log Baptiste, — då heldre kommissarien. Först måste vi finna att de äro för tunga. Kasta öfver dem den der mörka ponchon, som ligger på toften, Theresa. Den tillhör visserligen herr kommissarien, men till det ändamålet skall han nog låna oss den. — Men hvad betyda skotten? — Intet godt, sade Baptiste dystert. — Det är signaler till båten på andra sidan 1