Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1866, sida 1

Denna order hördes tydligt af flyktingarne. — Viable! mumlade Baptiste för sig sjelf. — Med två åror komma vi ej ur fläcken. Sennor, ni måste hjelpa till. Fort, tag en åra, för ert lif! Eller kan ni styra? Jag är starkare. — Jag kan styra, sade den unga frun, sSom darrande af själsspänning hade åsett de sednaste tilldragelserna, men ännu icke hade vågat göra en fråga eller yttra ett ord. Allt föreföll henne som en dröm, och öfvergången från det förfärligaste elände och trångmål till frihet och lif, hade kommit så ötverraskande hastigt och oväntadt, att hon ännu knappt vågade tro derpå Men nu, då hennes egen kraft och skicklighet kunde vara dem nyttig, bröt hon tystnaden. — Bra, sennora, bra! utropade Baptiste jublande, Det ger oss en åra mera. Och nu, kom hit Theresa! Längre tillbaka, min skatt. Bogen är för mycket nedtryckt och det hejdar farten. Du kan taga barnet — Theresa? frågade den unga frun förvånad, men gråtande glädjetårar och likväl darrande af ångest arbetade den arma I flickan sig öfver de uppstaplade eflekterna fram till sin matmoder, framför hvilker hon nedföll och omfattade hennes knän — Bort med tårarne, min skatt! Bor med tårarne! ropade Baptiste muntert. — Dertill är sedermera tid. Vi få nog salt vatten ändå i båten derute. — Bra, Pedro kläm till dugtigt. Det är till ditt ege bästa, och vi skola se till om vi inte Ecuador kunna göra någonting bättre a dig än en trasvarg till soldat. Vi äro m kamrater, och jag lemnar dig inte i stic ket.