må hafva legat då användandet af metaller först blef upptäckt, så finnes dock bevis för menniskans tillvaro under åldrar, som legat långt bakom d na upptickt — bevis liknande dem, med h geolögiska forskningar och på dem stödda ri nementer gjort förtrogna. Endast den omständigheten, att man uti bankar af tydligen yngre ålder påträffat stenar af viss form, må till en början hafva ansetts blott som ett kuriosum, hvilket dock orsakade geologen åtskilligt bryderi att förklara. Men då man till fann, att dessa stenar städse buro spår af att vara arbetade i bestämda former, såsom verktyg tjenliga till menniskans nytta, så låg den förestillningen n ill hands, att de under en tidigare period användts verkligen af menniskan, den enda varelse vi känna, som kunnat göra bruk af dem. Men dessa flintor, dessa stenar af andra hårda bergarter hafva största likhet med dylika, som ännu äro i bruk hos vilda stammar. Antag att flintor, som blifvit funna i vissa uppslammade flodbäddar, jordlager och grott erbjuda former, hvilka den som känner mineraliernas naturliga beskaffenhet genast kan bestämma hafva blifvit med konst tillhuggne, så kan hvarje flint-splittra, upptäckt på sådana ställen, enl. sir Lubbocks utsago: blifva för forskaren ett lika säkert intyg för menniskans tillvaro, som fotspåret i sanden var för Robinson Crusoe-. Endast genom knackning eller användande af ett slags egendomlig pressning kunna de hafva blifvit förfirdigade at råmaterialet. Den konstskicklighet, som utvalde dessa stycken och af dem formade en sådan mängd nyttiga verktyg, visar redan prof på en civilisation vida högre än den vi finna hos a vilda stammar i våra dagar. Några af nutidens vildar använda nämligen skarpa flintor till samma ändamål som i forntiden, i det de fimpa dem för en mängd olika bruk. De begagna dem ej endast att hugga med, utan forma dem till sågar, prylar och pikspetsar: mexikanaren på Cortes tid använde alldeles dyli ka stycken af obsidian. Sir J. Lubbock beklagar naturligtvis ganska mycket att resande i allmänhet ej så mycket gifvit akt på de olikartade allmänna bruk, till hvilka vildarne använda sina verktyg, eller det sitt hvarpå de förfardiga dem. Deras omsorgsfullt utarbetade vapen äro bättre kända än de obestridligt mer vigtiga redskapen, använda uti deras inre husliga li Det är bekant med hvilken fardighet vildarne, tillfölje af ständig öfning, med de sämsta verktyg kunna bearbeta de hårdaste ämnen. Mången torde hafva tyckt, att arkeologerna låtit hänföra sig väl mycket af fantasien vid bestämmandet af de olika ändamål, till hvilka dessa redskap blifvit brukade. Föreställningen om en pryl af flinta måste ju synas nästan vild, och när man får höra talas om att i grottorna vid Dordogne ,nålar blifvit funna, gjorda af fast ben, fint polerade och spetsade samt försedde med små, väl drillade och regelbundna runda ögon, så vill man gerna tillskrifva dem en period, som ligger oss långt närmare än stenåldern, ända till dess -sjelfva stenverktygen, hvarmed liknande arbeten utförts, blifvit funna bland dem. Sir J. Lubbock nämner äfven om den upptäckt, som gjorts af den berömde verldsomseglaren kapten Cook, att han såg NyZeländarne borra hål i glas med något som han antog vara ett stycke jaspis. Man finner ganska ofla viggar eller yxor af sten, liknande dem som ännu i dag ofta af vildarne begagnas för att med eldens tillhjelp fälla de största träd och urholka dem till kanoter. Stockar, tillhörande de schweiziska pålbyggnaderna, innu idag märken efter hugg af de stenyxor, hvarmed de blifvit fallda; och i de danska torfmossarna hafva flera träd anträffats med tydliga märken af hugg efter stenyxor och af eld, och vid ett par tillfällen funnos äfven stenyxorna liggande bredvid dem. Dessa yxor voro troligen äfven stridsvapen. Man har till och med i Skottland funnit skelettet af en man, hvars armar nästen blifvit skiljda från skuldran genom hugg af en stenyxa, hvaraf en splittra ännu satt qvar uti benet. Detta var en yxa af grönsten — ett ämne som ej finnes i Kirkendbridge-shire, hvarest ofvannämnde skelett påträffades inneslutet i en stenkista och derföre ansågs hafva tillhört en höfding. Ett visst slags små triangelformiga yxor, hvilka hittats vid hafskusten, hafva af somliga ansetts för metrefs-länkar, men de likna, enligt författarens åsigt. Ny-Zeländarnes små ,.krum-yxor.! Me. tilloch med hålmejslar, finnas bland stenverktygen, likaså ett slags skäf-jern, som ännu äro i bruk hos eskimåerna. Hammare af hvarjehanda slag voro äfven att vänta, samt hafva också blifvit till betydligt antal funna. Trahandtagen till dessa verktyg hafva formultnat. men handtag af horn hittas ofta i de schweiziska sj arne. och i landskapet Monaghan fanns för några år sedan en stenyxa med vidfastadt skaft af gran. Piloch spjutspetsar förekomma i mängd med omvexlande former och aro stundom polerade med synnerlig omsorg, äfvensom på olika sätt arbetade för att fastas vid sina skaft. De egentliga pilspetsarne äro vanligen blott en tum i längd, men öfvergå så småningom till kastspjut och större lansspetsar. Dessa ärogej alla, men de vigtigaste qvarlefvor af forntidens verktyg, som sednare tiders forskare användt för att kasta ljus öfver sina undersökningar. Den stora mängd, uti hvilken de förekomma, och de lägen, uti hvilka de blifvit upptäckta, gör det omöjligt att komma till någon annan slutsats än den redan angifna, att de nämligen äro alster af menniskans konstflit och uppfinningsförmåga. De äro, som det synes, att finna uti alla versdens delar och på alla ställen, der andra omständigheter gifver vid handen att menniskan möjligen lefvat. I Köpenhamns museum ensamt finnes 8.000—12,000; Stockholms eger omkring 15,000, 0. Sir John Lubbock, som anser, ,att de om en ringare konstflit vittnande verktygen blifvit sjelfständigt uppfunna af olika stammar och på vidt skilda ställen af jorden-, medgifver att det ej kan vara någon svårighet att förklara, huruledes menkan helt naturligt tidigt lärde och använde stenredskap för hvarjehanda ändamål. Om man vet, att apor begagna klubbor och gripa till runda stenar för att krossa nötter, ,så vore det endast ett ringa steg derifrån vidare framåt, som ledde dem att använda en skarp sten till huggverktyg. Om l eggen blef slö, kastades den bort och en annan utvaldes; men efter någon tid, vare sig att en tillfällighet eller eftertanke påpekade det, insågs att en rund sten kunde krossa andra stenar såväl som nötter, och på så sätt de vilden att åt sig förfärdiga skarpkantade stenyxor. Till en början voro dessa, som man kan se af dylika förekommande i äldre aflagringar, klumpiga och groft tillhuggna, men så småningom blefvo de uthuggna styckena mindre, örningen hade gifvit dem färdighet att gå tillväga med mera beräkning, och slutligen fann man, att bättre arbete erhkölls genom användande af pressning i stället för knackning. Från pressningen till polering var åter ett ringa steg. Vid förfärdigandet af slintverktyg skulle naturligtvis gnistor alstras; vid pol kunde man ej undgå att märka, det verktygen blefvo varma, och på detta sätt är lätt att vis huruledes dessa båda metoder att erhålla eid blifvit uppfunna. I alla händelser är det sannolikt att sten, och isynnerhet flintan, varit det råmateriel, menniskan först lärt använda till sin nytta. i äro ej tillräckligt förberedda att afhandla frågon om hennes eget ursprungliga tillstånd. Tor få upptä ter äro ännu gjorda för att lemna oss någon sä ker grund vid afgifvandet af ett bestämdt yttrande angående de vilkor, under hvilka hon först lefde. Men det synes temligen sakert, att den period. under hvilken, stenredskap användes, varat temligen länge, Professor Worsaae indelar, likasom vår författare, den uti 2:ne, den äldre stendern och den yngre, afsir J. Lubbock benämnda den paleolitiska och den neolitiska, den sednare karakteriserad genom sina utmärkt vackra och väl polerade verktyg, oaktadt de alltid voro förfärdigade af sten: ej ett spår röjes af någon metall,