Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1866, sida 1

ni då inte flytt? Caracho! Man söker er i hela staden. — Hvad pratar du? ropade Baptiste. — Marsch med er. Kommissarien blir ursinnig. —Men konmissarien har just nyss skickat oss hit upp. Han vill ta med sig allt, innan han för fångarne ombord. — Har han dem ännu qvar derborta? ropade fransosen likasom förargad, — man kan ju bli rent rasande öfver en sådan långsamhet. Hvem är hos honom? — Inga andra än sex af vårt folk till bevakning och för att ro. — Men han har väl en — Ja, en har blifvit öfverskickad från galioten. De andra ha gått uppför floden, emedan de trodde att ni ville fly till Ecuador. Ä — Jag till Ecuador? Galenskaper! ropade Baptiste och sprang uppför stegen. Der öfverraskade han den andre soldaten genom sin åsyn, icke mindre än hans kamrat, men han lät honom ej yttra något. — Bort med dig, karl! ropade han. — Tiden förgår, vi måste ned till båten! Dervid tog han en bädd ur en af sängarne, bar den till stegen och kastade ned den. — Se här, Antonio, bär det der! Derefter tog han en annan bädd, lade den öfver sitt hufvud och följde sjelf efter dermed. Soldaten vågade naturligtvis ingen invändning. Att hans förman tog befälet var ju naturligt, och ryktet att han hade flytt; — herre Gud, ombord på skeppet herrskade ju en sådan villervalla att ett sådant litet misstag ej var otroligt. Men att officeren hade en sådan brådska oroade honom, ty soldaterna trodde ej ännu på freden i staden. Hade något förefallit?