Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1866, sida 1

— Hvad tänker ni göra, sennor? — Jag återvänder ombord. Ensamma och utan vänner skola de stackars menniskorna icke öfverlemnas åt sina fiender. Hvar ligger din kanoe? — Derborta, sennor, litet ofvanför skeps pet. 0. min arma, arma sennora! — Hvar är deras hus? — Om vi följa den här gatan, komma vi förbi det. — O, så skönt det var der: — Så gladt och vänligt tilldess de olaka menniskorna kommo! — Bort, bort! Vi böra inte dröja hilr. — Kom, lät oss gå der förbi, kanske få vi höra något om dem. IIvad gör det om jag möter patrullen! Och med raska steg ilade han utför gatan med Antoni bredvid sig. — Der ligger huset. — Der brinner ännu ljus, sade Baptiste öfverraskad. — De tänka utplandra det. Senro Fosca lenmar ingenting qvar der, ty sedar min husbonde lät kasta honom i fängelse i Bogota för svek och försnillning, hyser han ett förfärligt hat till honom. — Således derföre? Ja, de bära ned saker. — Kom Antonio, vi skola hjelpa dem Och hastigt besluten som han alltid var, gick han, skyggt åtföljd af mulatten, tvärs öfver gatan, der han träffade en soldat med en börda, medan en annan just åter gick uppför stegen. — Men, muchachos, yttrade han likasom förargad till soldaten, — hvarför sölar vi här bort tiden på ett så oförsvarligt sätt? Vet ni inte att de vänta på er ombord? — Pero sennor! sade soldaten och betraktade sin officer helt förbluffad. — Hal