Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1866, sida 1

ta i tu med en hel skock af de fega skurkarne, och kan jag inte befria de olye liga, så utlevererar jag mig sjelf till skonerten, ty de skola inte göra den resan utan en vän ombord. Har ni flytt från skeppet? Tyst, kamrat: nu är det inte tid att tala om historier. IIVar är alkaldens hus? Straxt derborta. Då vi vika om det der hörnet, ligger det framför oss. — Så kom! hviskade Baptiste. — Om jag skulle bli igenkänd och måste fly, finner du mig straxt derefter under samma hus, der jag nyss väntade på dig kurkarne ha väl också utplundrat hela huset? — Det bista har sennoran räddat, svarade Antonio, — en ask, som hon lemnat åt mig i förvar. — Och hvar är den? — Theresa tar den med i kanoen. — Bravo, min gosse, det var fiffigt, och nu framåt! På den gata de nu följde var allt dödstyst, och Baptiste stannade tveksam. Fängarne måtte hafva blifvit bortförda, ty annars skulle de hafva sett några soldater Antonio fattade hans arm och tryckte den sakta. — Stanna här ett ögonblick, hviskade han, — jag är straxt tillbaka! och som en pil skyndade han öfver den mörka gatan till andra sidan och fram till alkaldens hus. Men redan efter några sekunder återkom han. Ingen menniska syntes till der, och fångarne måste således redan vara förda ombord. — Då vare Gud oss nådig! hviskade Baptiste mellan de sammanbitna tänderna. Jag har gifvit mitt ord, och, vid himlen, skall hålla det. jag