minuter. Så fullkomligt maktlös den unga frun hade sjunkit tillsammans vid den första aningen om hvad som hotade henne, så tydligt framstod nu allt för hennes själ, och det förfärligaste höll henne upprätt i stället för att krossa henne. Hon såg sin make oåterkalleligen i fiendens våld, såg sig och sitt barn hotadt af samma öde, och hon förstod att hon nu måste tänka för dem alla. Med darrande hand strök hon lockarne tillbaka från sin panna, men hennes blick genomflög det lilla rummet och riktades i nästa ögonblick på den ångestfulle Antonio, som stod i den lilla bakdörren bredvid den af fasa nästan förlamade mulattflickan. — Ah, Theresa, sade hon till flickan, skynda dig. Muchacha, vi hafva brådtom. Gif mig litet linne för min Adriana — och äfven för mig. — Vi skola resa. Flickan får väl följa med mig, sennor? — Beklagar mycket att jag måste afslå det, sennorita, sade Fosca kallt. — Det är inte brukligt att fångar medtaga betjening, och utrymmet på skonerten är högst inskränkt. q — Skall resan vara länge? — Högst två dagar. Vi hafva gynnande vind till Buenaventura. — välan då, — som Gud vill! Se här, Theresa, — tyst mitt hjerta, gråt inte —