Under dylika dagar kan man inte sitta bemma och låta allt derute gå vind för — Jag begriper inte vår alkald, som låter den der herrn husera här i staden som han vill, ropade de främsta, då de från gatan inträdde till Renard. — Det är skändligt att så behandla den stackars frun! Hon har åtminstone inte begått något högförräderi! — Quien sabe, companero, sade en annan. — Underliga saker ske här i verlden, och hvad kunde vi göra? Motsätta oss den nya regeringen? — De hade t tagit med sig en hel hop soldater, och r hvad samvete hade de karlarne gjort sig af att skjuta skarpt på oss. Renard, ett glas af er bästa cognac. Saken har gått mig i magen och jag måste skölja ned den. — Hvad har då händt, sennores? frågade Renard nyfiken, medan han raskt tände lamporna och ställde cognacsflaskan jemte glas på disken. Åh bah, ingenting, sade postmästaren, hvilken hade inkommit fran andra sidan. — Ge mig också en flaska. Ingenting annat än att de slutligen hafva knipit den der sennor Ramos oc n taga honom med sig till Buenaventura. Jag har aldrig trött den karlen mer än jemt, ty han har alltid varit så hemlighetsfull och aldrig umgåtts med någon. — Men hvad har frun att göra dermed, don Gaspar? yttrade en annan till postmästaren. — Att släpa henne och det arma barnet ombord på den smutsiga skonerten och bland allt patrasket der, är likväl mer än grymt, och troligtvis vet inte presidenten något derom. — Hsad angår det os Det är hennes