namma stannar hos dig, — se här, Theresa, packa in dessa saker i den lilla kinesiska kistan, — äfven detta; — här är en klädning åt Adriana. Hon hade gått fram till sin mans skrifbord och der ur en af lådorna tagit en liten ask, som hon dolde med sin kropp, så att kommissariens blickar ej upptäckte den. Hennes ögon sökte dervid Antonio, och den sluge karlen begrep genast hvad hon ville. Då hon gick förbi honom, hade hon oförmärkt lemnat honom asken, hvarefter han med en hastig rörelse försvann genom bakdörren. — Madame, tillåt mig hjelpa er, sade nu Fosca och nalkades, — det faller af sig sjelf att ni utlemnar alla saker af värde för att betäcka staten för möjliga utgifter. — Jag förstår, sade sennoran kallt. — Ni har full frihet här, sennor — — — Hvar är mulatten, som nyss stod der i dörren? — Har ni äfven i uppdrag att häkta honom för högförräderi? frågade den unga frun med ett bittert leende. Fosca gick hastigt fram till den lilla bakdörren, men mulatten var försvunnen, och han vågade ej följa honom ötver den svigtande bambusspången, som bildade bryggan till bakbyggnaden. Utan dröj mål undersökte han derefter de få skåpen. Från sängen ryckte han ett täcke och utbredde det på golfvet, hvarefter han ditkastade allt hvad han ansåg värdt att medtaga, knöt det tillsammans och lemnade det till en soldat att bära. Men han tycktes icke ännu vara nöjd, ty han hade hitintills ej funnit kontanta penningar, och han vände sig derföre till den unga frun. — Tag ni hvad ni finner, sade hon för