Efter en rikligen utrustad och med aptit förtärd souper, närmade sig Wrangel den gästfrie värden och sade: Jag tackar er hjertligt för det nöje, ni denna afton beredt mig — — — men säg mig en sak! Ni är ju roddare? .... — Ingenting mer och ingenting mindre, min herre! — Hur är det möjligt, att ni, som, efter allt utseende, är en förmögen man och redan uppnått en betydlig ålder, kan uthärda med det besvärliga och obeqvama arbetet att från morgon till afton, i regn och dimma, frakta kommande och gående fver Themsen? Det bestyret kunde ni ju hädanofter uppdraga åt någon annan.... — Det är sannt, min herre! — Ni har visserligen rätt. Men, ser ni, jag har mina åror att tacka för allt hvad jag eger. Jag har fört dem i sex och fyratio år: de hafva redligen och treget tjenat mig. Vare det långt ifrån mig att öfvergifva dem, så länge Gud förlänar mig helsa och krafter. Jag blyges icke för mitt yrke, och min son, hvilken för närvarande vistas i Brest, skall ärfva mina åror, när jag lagt mina ögon tillhopa. — Farväl! sade Erik Wrangel. Ilaf tack ännu en gång för er gästfrihet. Jag har lärt känna en ädel man och jag vill med er tillåtelse ofta besöka detta hus. : — Hjertligen välkommen, herr baron! (Wrangel hade en stund förut tillkännagifvit hvem och hvad han var). Jag anser mig deraf hedrad, och ni behöfver icke frukta att, ehuru jag tillhörer ett ringa och föga aktadt stånd, här träffa dåligt sällskap. Farväl! Välkommen åter! Vi träffas väl i morgon vid Themsen. Baron Wrangel tillbringade sedermera många angenäma qvällar hos den hederlige roddaren. Hade han icke någon tid derefter måst lemna London och återvända till Sverge, så hade, enligt hans egen utsago, utan tvifvel i hans bröst kärleken till den äldsta af döttrarne slagit så djupa rötter, att ingen tid och intet afstånd kunnat utplåna den. En liten fofvandrare. För tre månader sedan blef en gosse om 13 års ålder hårdt agad af sin onkel i Paris. I harmen häröfver öfvergaf han sitt hem hos honom med ett kapital af endast 60 francs i sin ficka för att till fots vandra till sin moder, som är gift med hans styffader, en fransk arbetare i tjenst hos schahen i Teheran. Med tillhjelp af en liten fick-atlas med åtföljande resehandbok vandrade den lille afventyraren rakt igenom -Europa, under hvilken vandring han åtnjöt så mycken gästvänlighet, att då han nådde Konstantinopel för några veckor sedan, hade han hälften af penningarna i behåll. Efter en kort rast i Pera öfverskred han i båt Bosphoren på väg till Persien, men ett litet stycke bortom Scutari blef han anhållen af några turkiska polistjenstemän och fördes tillbaka, tilldess man det reda på en tolk. Sedan man fått kännedom om hans historia, transporterades han till Pera och öfverlemnades i franske konsulns vård, der han ännu är och ej kan förstå hvad man vill göra åt honom, emedan han ör otålig att få fortsätta sin vandring. En stark moderskärlek, som drifvit honom att söka sin moders beskydd, tyckes förr vara motivet till A. 79 fållanhat får vnnläfrantir